Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Narvaminnet. Av Olof Ribbing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordåsen Hermannsberg personligen iakttagit de ryska linjerna,
träffade han också sina dispositioner »mot alla regler». Han
grupperade sitt infanteri i två mäktiga anfallskolonner, avsedda
att genombryta de ryska linjerna, en på vardera sidan om
Trubetskois läger. Artilleriet skulle, ordnat i två grupper,
understödja fotfolkets framryckning och genombrytning samt dessutom
vara berett att verka nedhållande mot fiendens starkare utbyggda
stödjepunkter. Utanför infanteriets anfallskolonner disponerades
delar av kavalleriet för att hindra ett tänkbart ryskt
utbrytningsförsök i västlig riktning.
Mot de två genombrottspunkterna samlade Konungen sålunda
absolut överlägsenhet. De inom den långa och tunna
försvarslinjen grupperade ryska krafterna skulle endast i starkt begränsad
omfattning kunna avgiva eld mot anfallskolonnerna eller stödja
de angripna frontdelarnas försvar.
Genombrytningen skulle spränga den ryska försvarsfronten i
tre delar. Därmed vore dock icke vunnet något avgörande av det
slag, som här måste falla. Efter genombrytningen borde
fördenskull följa en upprullning av den ryska ställningen från mitten
och ut mot flyglarna. Viktigast var därvid den norra
anfallsgruppens uppgift: det gällde den enda ryska återtågsvägens
avklippande. Här förde också generallöjtnanten Rehnschiöld själv det
omedelbara befälet.
Sådana voro i all korthet grunddragen för anfallsplanen vid
Narva. Som den var uppgjord, så blev den också utförd.
Visserligen berättas, att fienden »sköt som en faan i förstone».
Men ryssarna fingo inte lång tid på sig. Dessutom försvårades
deras riktning i någon mån av det bekanta snögloppet, »som fölgde
Armeen på ryggen».
På svensk sida sköts reglementsenligt endast en enda salva.
Ingen stannade för att ladda om. I stället grep man genast till
de blanka vapnen och fullföljde anfallet. Det hela var så enkelt:
»Dherpå luppo wij strax till, wärjan i handen, och reef neder
dheras spanska ryttare, och gingo så in — —.»
I en värld, där den orimligt överdrivna tron på eldens betydelse
eljest behärskade allt och alla, löste Konungens armé utan minsta
konstigheter eller lineartaktiskt krångel sin uppgift att
genombryta en starkt befästad linje. De karolinska krigarna följde
endast helt lugnt sin Konungs befallning och sina befälhavares
föredöme. De luppo strax till — — — och gingo så in!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
