Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 10
- Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor. Av E. Biörklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till större delen havomflutna, utan även andra med vida mindre
havsbetonat läge låta sig angeläget vara att bibehålla och utveckla
sitt sjöförsvar.
Klenmodighet i maritimt hänseende, baserad framför allt på en
nedvärdering av artillerifartygen, är en förlegad och omodern
ståndpunkt.
*
Allmänheten, som emellanåt ser återgivet i pressen
förhandlingar mellan olika makter angående eventuella flottavtal för
begränsning eller minskning av sjörustningarna, förledas ofta att
tro, att det i praktiken förefinnes någon verklig strävan till
minskning i detta hänseende. Så är emellertid ej fallet.
Sanningen är i stället, att det f. n. pågår en jättelik upprustning till
sjöss, större än någonsin tillförne, och att talet om
flottförhandlingar i begränsande syfte närmast är till för att dölja det faktum,
att kapprustningen är i full gång.
Det mångomtalade Washingtonavtalet av år 1922 tillkom vid en
tidpunkt, då stormakternas flottor vuxit hastigt under och såsom
en följd av kriget och i avsikt att dämpa den maritima
konkurrensen mellan de f. d. allierade. Washingtontraktatens
bestämmelser om stagnation i slagskeppsbygge togo dock alla stormakter
igen på annat håll, bl. a. genom ett forcerat bygge av stora
kryssare av i Washingtonavtalet medgivna maximiegenskaper. Man
fick redan nu belägg på att avtal, som endast reglera en del av
rustningsfrågan, äro till föga nytta; de leda allenast till att
rustningarna forceras inom de tillåtna fartygsslagen eller »zonerna».
Romkonferensen är 1924 och de långa Genèveförhandlingarna
1926—30 visade också svårigheten för att till medelstora och
mindre makter utsträcka giltigheten av de principer, omkring
vilka ett fåtal stormakter i en särskilt politisk situation tillfälligt
kunnat ena sig.
Missnöjda med nedpressningen år 1922 reagerade snart Japan,
Frankrike och Italien[1] mot tidigare avtal och 1930 års
Londontraktat kunde allenast komma till ett fastslående av kvantitativ
[1]
Beträffande ubåtarnas användande hava Frankrike och Italien numera
accepterat bestämmelserna i 1930 års Londontraktat, att ubåtar i krigstid ej få
sänka handelsfartyg utan att besättning och passagerare dessförinnan bringats
i säkerhet. Ur teknisk synpunkt må i detta sammanhang nämnas, att
påståendet att man i Tyskland skulle hava lyckats att konstruera s. k. enhetsmaskineri
för ubåtar i undervattens- och i ytläge icke ännu besannats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:27:10 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1936/0696.html
