Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Karlfeldts fromhet. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlfeldts fromhet
värö och kräslig vardagstrevnad, bekänner diktaren, hur hans
ande innerligen längtat bort från denna tillvaro till »starka vingars
rymd», ocli lian kungör sitt manliga beslut att omgjorda sina
länder »och utspy vinet mellan sina tänder» och bege sig bort »till
leoparders berg, till lejonöknen, där livet väntar farligt, armt och
stort». Och denna handling har här inte bara en heroisk utan också
en etisk-religiös innebörd. Diktaren förnimmer njutningslivet som
ett liv under domens tecken. Han vill stå upp för att göra bot och
för att renas från det förgångna. Mot den töckniga rymden reser
sig skuggan av en sträv Johannes döparens-gestalt, vars ord falla
tunga och straffande:
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng’ och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de sträva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet.
För Karlfeldt med hans starka känsla av människonaturens
fördärv och allt människoverks skröplighet är domstanken i själva
verket sällsynt levande; ofta gestaltar lian i sin diktning domens
hemsökelsetider. Han har i sina dalamålningar givit en skakande
skildring av »Yttersta domen», då alla ställas ömkligt nakna inför
Herran ocli var och en får efter sina gärningar. Under
världskrigets år fick tanken för honom särskild aktualitet; krigets och de i
spåren på detta följande farsoternas härjningar blevo för honom
liksom eskatologiska tecken:
Den kommer, die a irae, dies illa,
ej längre som en skräcksyn och en villa,
men som en verklighet vid rikets dörr.
Och diktaren förvånar sig inte över att vredens dag nu ljungar
ur himlabrynen. Mänsklighetens synder skria mot skyn och
nedkalla straff och dom:
För allt det rena blod din lystnad gjutit,
för alla eder dina furstar brutit,
för ali din skrymtan bakom helig skylt,
för alla hemska drifter som du väckte
ur tusenårens dvala hos vårt släkte
bekänn, o tid: Jag har förskyllt, förskyllt.
(»En pesthymn.»)
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
