Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Karlfeldts fromhet. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utomordentlig klarhet. Den unge mannen skildras i en stund, då han
gripits av vämjelse vid sitt dästa njutningsliv, vid ära, vällust och
rikedom. Han finner vinet duvet och taffelmusikens toner så
hånfullt ljudande, att han flyr bort från sitt hem. Hans guld synes
honom intet värt, och han strör det omkring sig. Han »blyges för
sin uselhet» och känner bröstet »fullt av gråt» av längtan efter
ett annat, ett nytt liv. I denna stund, i denna hans livs kris möter
han mästaren från Nasaret, strålande av höghet och renhet och
godhet, och han erbjuder honom att vända världen ryggen, att
försaka allt och följa honom:
Men avskild från de andra gick en man i styrkans år.
Guds klara sommar var hans blick och bjugg i sol hans hår.
Nu kom han till min sida:
»Si, jag går bort att lida.
Försaka världen, tag min frid, och följ mig dit jag går.»
Då svallade mitt hjärta; på stranden sjönk jag hän
och daggen låg i gräset och vätte mina knän.
Jag ville upp och vandra,
så fattig som de andra
i fiskarlaget, som försvann bland mörka oljoträn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
