Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 14 november 1936 - Schweizisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
den kväva »Freigeldners» opposition. Den borgerliga regeringen hade
i sina monetära bemödanden ett säkert stöd hos de annars notoriskt
oppositionella socialdemokraterna och i dessas förskräckelse för
prisstegringar. Å andra sidan hade regeringen ej kraft eller kurage nog
att fullfölja ett konsekvent deflationsprogram. I vintras genomdrev
den dock sitt »finansprogram», d. v. s. en sanering av budgeten,
avseende att under två år framåt fylla ut ett nytt gapande hål om
130 milj. fr. Denna sanering kunde möjliggöras blott genom att
pålägga nya skatter och sänka förbundstjänstemännens löner utan att
referendumfolket hördes; lönenedsättningen överskred dock ej den
sänkning, som levnadskostnaderna undergått sedan lönerna
fastställdes 1928. Regeringen krävde samtidigt och erhöll även obegränsad
fullmakt att vidta åtgärder att skydda valutan. Likväl blev Schweiz
vid den franska devalveringen med naturnödvändighet endast en
hjälplös vasallstat inom guldblocket.
Händelserna vid den schweiziska devalveringen erbjuda ganska
stora likheter med förloppet i Sverige vid övergivandet av
guldmyntfoten. Endast någon dag innan regeringen-förbundsrådet tvingades
att följa det franska exemplet hade ekonomiministern Obrecht
avgivit den mest kategoriska försäkran om Schweiz’ fasta föresats att
försvara sin valuta; parallellen med dåv. finansminister Hamrins
likartade bedyranden är fullständig. Vidare synes Schweiz precis
som Sverige ha stått tämligen oförberett; det är begripligt, att den
svenska regeringen för fem år sedan överrumplades av de oväntade
händelserna, men förbundsrådet hade haft god tid att överväga
eventuella åtgärder, ty den offentliga debatten hade i åratal liknat ett
slags penningpolitiskt proseminarium och f. ekonomiminister
Schul-thess — Schweiz’ faktiske näringsdiktator från kriget intill
demis-sionen 1934 — hade till slut släppt sitt deflationsprogram och i stället
offentligt propagerat för devalvering, till yttermera visso spående
att denna före 1 okt. 1936 skulle bli ofrånkomlig. När förbundsrådet
den 25 sept. måste taga det steg, som det alltid fruktat, handlade det
emellertid med ali kraft och beslutsamhet. Den nuvarande
finansministern och fungerande presidenten Meyer — Neue Ziircher
Zeitungs förre redaktör, nationalekonom till utbildningen, en högt
begåvad men farbroderligt timid man — synes i regeringskretsen
först ha motsatt sig devalveringsbeslutet men förde sedan lojalt och
med utomordentlig skicklighet regeringens talan inför parlamentet.
Detta, som redan var samlat till ordinarie höstsession, ägnade
regeringsbeslutet långa och storstilade debatter, mera
uppmärksammade i hela landet än kanske någon debatt sedan augustidagarna
1914. Striden gällde, om förbundsrådets budskap skulle mottas med
gillande eller icke; under debatterna i kamrarna levde
parlamentsledamöterna i den uppfattningen, att förbundsrådet in corpore gjorde
kabinettsfråga av kravet på »approbation» — i så fall en
ensamstående händelse i den egenartade schweziska parlamentarismens
historia -— men fem minuter före nationalrådsdebattens slut (då
majoriteten f. ö. redan var klar!) sökte Meyer något avtrubba udden i
740
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
