Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Arvid Lindman †. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Lindman †
lian försatte därigenom tillfället att diskontera den popularitet,
som rösträttsfrågans resoluta lösning omedelbart skänkt lionom,
och genom att stimulera oppositionen gjorde han uppgiften för sig
svårare än behövligt vid 1911 års grundläggande val och efteråt.
Arvid Lindman var ingen idépolitiker i den meningen, att han
var en principryttare. Han var opportunistiskt lagd, om därmed
avses att äga anpassningsförmåga: hans historiskt tidsbestämda
uppgift bjöd honom också att vara den gamla konservatismens
mästerlots. Men han ägde ett säkert grundfäste av idéer och
livsvärden: en gammaldags oskrymtad religiositet, en orubblig
försvarsvänlighet, sinnet för arbetets plikt och arbetets ära, kravet
på individens rörelsefrihet under ett visst mått av
statspatriarka-lism, motviljan mot klasspolitik. Dessa idéer och värden — av
honom tagna i arv från Erik Gustaf Boström och Hugo Tamm,
Christian Lundeberg och Gottfrid Billing — kunde andra ge
vältaligare uttryck åt men ingen har tjänat den trofastare än Arvid
Lindman. Utvecklingen — som dock icke är någon oväldig
domare — har visserligen blott endels givit honom rätt, men
evolutionen icke minst inom den nutida socialdemokratien betygar, att
dessa idéer och värden av tiden icke kunnat nedkämpas.
Arvid Lindmans storhet som politiker och människa tål avdrag
och behöver ingen förgyllning. Den hör historiens blad till. I
en tid, då många betraktat politik såsom något föraktligt — ofta
därför att icke deras hugskott vunnit resonans —, räddes han icke
att agitera, organisera, opponera och regera. Han skydde inga
offer ocli kände ingen håglöshet. På honom i högre grad än någon
annan lades bördan att under trettio år föra den traditionsbundna
borgerlighetens talan. Hur olika man än kan värdera enstaka
insatser, kan ingen likväl säga, att han sviktade under bördan
eller svek sin kallelse sådan han fattade denna. Han ville något
och han utträttade mycket. Han hämtade sin kraft ur sia lidelse
för staten och fosterlandet och ur sin förtröstan till det goda i
folkets innersta rot. Han A^ar en storsvensk och en stor svensk.
Elis Båstad.
766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
