Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Litteratur - Sveriges ekonomiska historia. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
dets oeh mjölkens tidsålder grydde. Till den tidsåldern hör
fortfarande 1500-talet. Byalagens liv, sådant vi kunna följa det i 1500-talets
källmaterial, har gamla anor, oeh jordbruket oeh boskapsskötseln
dominerade med oerhörd övervikt över alla andra näringsfång. Kungen,
adeln, bönderna, ja även åtskilliga av de små städernas borgare •—
alla hade de sin näring- och utkomst av åkern och betesmarkerna.
Människornas liv följde på den tiden naturens växlingar åt, så nära
att vi torde behöva anstränga vår fantasi avsevärt för att fatta det.
De odlade sin råg och sitt korn, framför allt det sistnämnda
sädesslaget, under ålderdomliga former. Sina småväxta kor, sina smärta
och skarpsprungna svin, släppte de så tidigt som möjligt på våren
ut på bete, dit djuren anlände i utmärglat tillstånd efter vinterns
svältfödning. På sommaren slaktade man undan vad man inte kunde
föda över kommande vinter, oeh sedan levde man till nästa
vegetationsperiods början på förråden: det torra grova brödet och det salta
köttet, likaledes på torr och salt fisk, som i den tidens
hushållning-säkert spelade en knappast överskattbar roll, liksom fisket i de otömda
sjöarna och åarna säkert var en mycket viktig del av det dagliga
arbetet. För att få ner den torra födan krävdes kvantiteter av öl,
som för vår tids svenskar torde te sig sagolika — det är begripligt
när man skulle ge sig i lag med det årsgamla salta köttet och det i
stora engångsbak tillverkade brödet. — Så levde bonden på sin egen
marks produkter från sommar till sommar; och så levde Sverige
under 1500-talet i stort sett på sina egna produkter: vad man
importerade var salt (till förrådshushållningen), humle (till öl bryggan det),
tyg och lyxartiklar.
Heckscher kommer nu till det resultatet, att den kaloriförsörjning
som bestods 1500-talets genomsnittssvensk, var av utomordentligt
rikligt slag, betydligt rikligare än under följande sekel. Man kan redan
nu se, att hans uppfattning av dessa frågor, sammanhängande med
den bild ban ger av tidens folkmängdsförhållanden och deri
mening-han hyser om källmaterialet för livsmedelsanvändningen
(utspis-ningsstaterna vid kronans gårdar), kommer att ge uppslag till en
livlig diskussion om svenskarnas levnadsstandard under nyare tidens
två första århundraden. Att bedöma riktigheten av de
folkmängds-beräkningar, varpå förf. bygger, ställer sig ännu svårt, och om
kronans utspisningsstater äga allmängiltighet för bela landet, är också
en invecklad fråga. Men allt detta är problem sonr Heckscher ställt
under debatt, inte slutgiltigt lösta problem: de äro i varje fall ställda
på ett ytterst fruktbart sätt. — Om kalorierna voro många till
antalet, var i varje falt födan både enformig och ofta, på grund av sin
vördnadsvärda men i dylika fall föga önskvärda ålder, direkt
hälsovådlig: Heckscher har anfört ett fall, då Gustav Vasa föreskrev att
skattesmör, soin på grund av något glapp i organisationen råkat
bli liggande i tre år (med trots den hårda saltningen lätt tänkbara
följder), »skulle användas till utspisning åt de på slottet arbetande
dalkarlarna, med deras sedan gammalt kända goda
matsmältningsförmåga» — ett landsfaderligt tack för sist för dalupproren.
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
