Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett krisernas år. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torvald T:son Höjer
tat den sedan 1933 härskande koalitionen av högermän och ytterst
moderata »radikaler», i hopp att kunna skapa ett starkt
centerparti och åvägabringa en avspänning i de ursinniga politiska
motsättningarna. Men han hade totalt felbedömt möjligheterna.
Centern misslyckades fullständigt, och på grund av valsättets
orättvisor och, enligt åtskilliga till synes trovärdiga uppgifter (se
särskilt ett par intressanta artiklar av förre finansministern Cambo
i Daily Telegraph i december), grova förfalskningar av vissa
valresultat lyckades den s. k. folkfronten vinna majoritet i cortes,
ehuru den även enligt de publicerade siffrorna var i minoritet
bland väljarna. Denna majoritet befästes genom kassering av ett
stort antal högermandat, och presidenten Zamora störtades, ett
offer för sin egen intrig, samt ersattes med folkfrontens nominelle
ledare, Azaiia.
Den regering, som omedelbart efter valen bildats av
folkfrontens borgerliga element, blev en av historiens olyckligaste. I
fullständig avsaknad av kraft och verklighetssinne lånade den sig åt
den brutalaste förföljelse mot kyrkan och de besuttna klasserna,
medan den helt och hållet misslyckades att bland sina egna
anhängare uppehålla ens skuggan av en rättsordning.
Fruktansvärda excesser begingos under månader mot personer, som
misstänktes för kyrkliga eller konservativa sympatier. De
kulminerade den 13 juli, då demokratins egen ordningsmakt begick det
ohyggliga mordet på Calvo Sotelo, högerns dugligaste ledare.
Fem dagar senare utbröt den resning bland armén i Marocko, som
omedelbart följdes av nationella revolter bland garnisonerna i
bela Spanien och blev början till det alltjämt rasande
inbördeskriget.
Man kan sålunda konstatera, att folkfrontsregeringen icke var
demokratisk i den bemärkelsen, att den representerade folkets
eller ens väljarnas majoritet, och vidare, att den visade sig
fullständigt ur stånd att fylla varje regerings grunduppgift: att
hävda lag och rätt. Talet om en reaktionär revolt mot en laglig
demokratisk regering är alltså en klar förfalskning. Däremot kan
det naturligtvis diskuteras, om samhällets upplösning ännu nått
så långt, att patrioternas och arméns väpnade intervention kunde
anses klok eller berättigad. Oklart är särskilt, om verkligen, som
resningens ledare uppgiva, en kommunistisk eller anarkistisk
revolution stod omedelbart för dörren, då general Franco slog till.
Osannolikt är det i varje fall icke.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
