Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Litteratur
- Svensk prosa 1936 — en orientering
- Harry Martinson: Vägen ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LITTERATUR
SVENSK PROSA 1936 — EN ORIENTERING
Året 1936 är intet märkesår i svensk roman- och novelldiktning. I
stort sett följer det 1935 års tendenser och inriktning, troget
återspeglande tidens allvar och människornas oro. Man saknar några av
de främsta bland dem, som 1935 voro med. t. ex. S. Siwertz, G.
Hellström, V. Moberg och Elin Wägner. I stället ha två pristävlingar
berett vägen för nya författarnamn och ett par av höstens största
publikframgångar. Ett betecknande drag i årets prosa är vidare, att
så många författare skrivit fortsättningsromaner, sådana, som
fullfölja tidigare verk, sådana, som peka framåt mot nya, och sådana,
som göra bådadera. En särskild kategori bilda härvidlag de romaner,
som samtidigt äro självbiografiska. Att denna genre blivit modet för
dagen i Sverige kan väl förklaras därav, att man känner sig stå inför
en katastrof, åtminstone inför en vändpunkt, och alltså förnimmer ett
behov av en tillbakablick mot något, som uppfattas som ett
oåterkalleligt förgånget; känslan att uppleva historia kan på detta sätt ha
aktualiserat den självbiografiska romanen. Vad särskilt de s. k.
proletärförfattarna angår, ligger det nära till hands att anta, att de, nu då de
slagit igenom och deras ställning stabiliserats, drivits att se tillbaka
på sitt liv och den märkliga utveckling de genomgått. Samtidigt
ligger det en risk i detta berättarslag, risken att i direkt form lämna ut
vad som först borde omhändertagas av den gestaltskapande fantasien.
De tre främsta representanterna för genren ha emellertid undgått den
risken.
I Vägen ut fortsätter Harry Martinson att berätta om den unge
Martins vidare öden i kristidens Sverige. Han är i tjänst på olika
ställen och prövar på olika yrken, han rymmer och går på luffen men
drivs hela tiden till havet. Vägen ut tror han sig ha funnit, när han
äntligen fått hyra och seglar ut genom Skagerack. Martin är
överkänslig och övernormalt fantasibegåvad. Ingen förstår sig på honom,
hos ingen känner han sig hemma. Han är utstött ur all social
gemenskap. Därför blir han ett rov för vad han kallar bristens ångest. Hans
enda resurs till självhävdelse är fantasien; med dess hjälp skapar han
en lögnvärld omkring sig, men den avreagerar i sin tur självförakt
och ånger. Med riktig instinkt söker han sin väg ut via
sjömansskapets nya upplevelse av världen, men den avgörande räddningen kan
han säkerligen inte nå, förrän han funnit den skapande diktens värld.
Martinson berättar med den enastående intuitiva analyseringskonst,
som han visat i fjolårets, dock aldrig överträffade barnskildring
Nässlorna blomma, han har en naivt gestaltande fantasi men samtidigt en
ömtålig sanningskärlek, som gör, att han kan skildra sin alter ego
utan sentimentalitet och se inte bara samhällets okänsliga hårdhet
utan även Martins brister och ömklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:27:53 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1937/0062.html
