Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 17 januari 1937 - Kring kyrkoreformationen i Glimåkra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
tiva» program rekommenderar han avskaffande av biskopar och
kyrkomöte! Hr Lindström i Ny Tid antyder närmare konturerna för
den statligt kontrollerade kulturkyrkan i den allmänneliga och allena
saliggörande folkupplysningens tjänst. Hr Segerstedt, som råkat ut
för malören att först förväxla Svenska kyrkan med hr Schlyters
hovrätt och att sedan tolka den senares utslag som ett sakligt
godkännande av den Linderholm—Lundbergska teologien, menar, att
hov-rattsbeslutet redan signalerar den nya æran för kyrkan: »Påtagligt
är, att den svenska kyrkan avskrivit kravet på renlärighet, ja, på
varje form av lärotvång. Den liar därmed glidit in i ett nytt
utvecklingsskede. Dess fortbestånd hänger på dess förmåga att hävda sig
som de religiösa stämningarnas tempeltjänare.»
Ännu mindre än Lunds domkapitel har Svensk Tidskrift anledning
att gå in på en principdiskussion beträffande arten av de
gudstjänstritual, varmed kyrkoh. Lundberg stått Glimåkra församling till tjänst.
Ett par nära till hands liggande reflexioner må emellertid tillåtas.
Först och främst är det rent nonsens, då man i detta sammanhang
ordar om »kättardom». Det avdömda målet gäller icke en lärofråga
utan en ordningsfråga. Och det förefaller knappast vara något
orimligt anspråk på Svenska kyrkans präster, att de skola följa hennes i
lag fastställda ordning, vilket de f. ö. vid sin prästvigning under edlig
förpliktelse lovat att göra. De, som anse sig lia anmärkningar att
framställa gentemot denna ordning, sakna icke laga möjligheter att
verka för en revision. Men så länge en lag gäller, skall lagen följas.
Ett upphävande av denna grundsats leder på detta liksom på alla
andra områden till kaotiskt godtycke. I fråga om gudstjänstritualen
har, som bekant, statsrådet Engberg uppdragit åt ärkebiskopen att
utarbeta förslag till revision. Detta uppdrag kunde saklöst annuleras,
om varje präst inom sin församling ägde rätt att nyttja de ritual, som
han för sin privata del prövar lämpliga.
Presskommentarerna kring fallet Glimåkra ge emellertid vid
handen, att den skenbart obetydliga ritualfrågan måste sättas in i ett
vidare sammanhang. Från skilda håll påyrkas ökad frihet för
prästerna att »efter bästa förstånd och samvete» gestalta gudstjänstlivet
i sina församlingar. Tydligt är, att detta önskemål icke sällan
dikteras av aversion mot kyrkan såsom sådan. Det skulle tjäna till föga
att till saklig prövning upptaga de Höglund—Lindströmska
spekulationerna. De bottna i frågeställningar, som möjligen ägde en viss
aktualitet i de nämnda herrarnas ungdomstid, och blotta samtidigt
den grövsta okunnighet om den nutida svenska kyrkans liv och
arbete. För dessa kyrkokritiker borde det dock icke vara alldeles
obekant, att — med ett ex. från annat håll — kyrkan är den enda makt,
som vägrat kapitulera inför den tyska diktaturstatens likriktning.
Den tyska »bekännelsekyrkans» motståndskraft i detta oerhört
pressande läge är helt beroende av dess möjligheter att bevara sin inre
enhet och soliditet. Hos oss råda ju t. v. betydligt mera idylliska
förhållanden. Men man behöver icke vara särskilt skarpsynt för att
inse, att kyrkans frihet hotas lika mycket genom ett extremt stats-
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
