Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 17 januari 1937 - Hertigdömet Cornwall — ett historiskt apropå. Av Mea Uggla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhängande tiden under vilken det tjänat sitt ursprungliga ändamål
har varit under den nära 100-åriga perioden från drottning Victorias
äldste sons födelse 1841 till Edward den VIII:s trontillträde.
Hertigarna av Cornwall ha, så länge de innehaft denna titulatur, ofta varit
minderåriga och ej kunnat personligen intressera sig för sina
korniska gods. Den ende, som före den viktorianska tiden ibland vistades
på sitt hertigdöme, var den furste för vilken det skapades, Svarte
Prinsen själv. Vid flera tillfällen tillbragte han några veckor där i
sällskap med en samling av sin tids mest berömda riddare och
kavaljerer. Det var under 1300-talets senare hälft, då riddartiden led mot
sitt slut. De förhållanden, under vilka den uppstått, höllo på att
förändras, den religiösa entusiasmen, som genomsyrade de gamla
riddarordnarna, hade förbleknat, och något stereotypt och uppstyltat hade
kommit över de stränga kraven på ridderligt uppförande. Och ändå —
vilket skimmer över detta riddartidens sista skede, det är som
solnedgångsglansen över en av historiens intressantaste epoker. På
slottet Restormel i Cornwall, bland lummiga parker, som vimlade av
rådjur, utspelades en av de sista scenerna i riddarlivets praktfulla
drama, och Svarte Prinsen, en av folkfantasiens populäraste hjältar,
segraren vid Crecy och Poitiers, var medelpunkten i det festliga
skådespelet.
Från denna tid finns en redogörelse för hertigdömets skötsel.
Utgifterna äro även av många slag, såsom löner till staben av ämbetsmän
och tjänstepersonal, till domare, vaktmanskap och tulltjänstemän,
underhåll till en präst, som skulle sjunga mässor för prinsens förfäder,
och till en annan, som skulle mässa för de cornwallska earlarnas —
hans företrädares — själar. Det stred tydligen mot etiketten att förena
dessa sysslor. Den välgörenhet, som också ålåg en feodalfurste, bestod
mest i utdelandet av vintunnor och av vilt från de hertigliga
djurparkerna. Alla dessa omsorgsfullt förda räkenskaper utgöra den
prosaiska bakgrunden till det brokiga livet på riddarborgarna, till
torneringarna, till de tappra, men ganska meningslösa bedrifter, som tidens
store män utförde under sina härfärder kors och tvärs på kontinenten.
Från och med Victoria ha alla engelska regenter besökt Cornwall.
Den, som i vår tid kanske mest intresserade sig för sitt hertigdöme,
var Edward VIII. De inkomster, som inflöto från detta, satte honom
i stånd att förvärva Fort Belvedere (liksom hans farfader för medel
från samma källa på sin tid inköpte Sandringham). På Fort
Belvedere lät Edward alltid den komiska flaggan vaja, kanske för att
markera, att här var han hertig av Cornwall och ej prins eller kung
av England. När denna flagga sista gången firades ner på Fort
Belvedere, då måste det för hans undersåtar ha känts som en kall pust
från historiens vingslag. Är det skimmer, som trots allt vilar över
den tragiske »smiling Prince» ett solnedgångssken över en stor epok
likasom glansen över »the Black Prince’s» glada lek var
aftonrodnaden över ett stort och brokigt historiskt skede, som gick i graven?
Mea Uggla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
