Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - »Det gamla uggleboet» och »Den eviga ungdomens stad». Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
mer genom vad de äro, än genom vad de göra. Märkligast är Johan
Bergmans på utförliga, delvis ordagrant återgivna
dagboksanteckningar baserade skildring av Wikners undervisning och samvaro med
gymnasister och studenter under 1880-talets första hälft, då Wikner
var lektor vid katedralskolan. Men den dominerande gestalten
framför andra är Harald Hjärne, som Rabenius kallar universitetets enda
verkliga geni under åren kring sekelskiftet. Sedan Geijers tid hade
Uppsala ej haft någon kulturpersonlighet av en sådan resning, och
det lär väl näppeligen snart finna hans like igen. leke mindre än
fyra författare, Sixten Samuelsson, Eli Heckscher, Gustaf Jacobson
och Gunnar Rudberg, återge uteslutande personliga hågkomster om
honom. Dessa minnen utgöra tillsammans ett värdefullt surrogat för
en verklig biografi över denne store, om Samuel Johnson i mycket
erinrande svensk — Heckscher liar påpekat likheten — vilken
dessvärre icke fick någon James Boswell.
Medan somliga författare dröja vid märkliga händelser,
exempelvis jubelfesten 1877, då Rydbergs kantat uppfördes, vid Verdandis
ovannämnda diskussion eller det bekanta möte i universitetets aula,
då Hjärne utgav parollen »Försvar och reformer», teckna andra
genrebilder, av vilka flera etsa sig in i läsarens minne. På Uppsala slott
överräcker landshövdingskan, Geijers dotter, under rörelse
manuskriptet till faderns »Ensam i bräcklig farkost» till Björnstjerne
Björnson, som gripen emottar gåvan, och ärkebiskopen-husarsonen
Ekman vill vid domkyrkodörren lämna försteget åt dåvarande
kandidat Georg Edelstam, vars mamma är grevinna!
Liksom minnen i allmänhet ge också dessa hågkomster oftast en
skön bild av det förgångna. Endast en av medarbetarna, Viktor
Almquist, har, tyckes det, medvetet inriktat sig på att skildra både
skuggor och dagrar. Han döljer icke, att nationslivet på hans tid
huvudsakligen bestod i suporgier kring punschborden, och att
professorerna föreföllo honom vara »förhörare och enskilda
vetenskaps-idkare, som voro befriade från skyldigheten att handleda och
uppmuntra de unga i deras studier». Man måste också i sanningens
namn erkänna, att Oskar II:s Uppsala i mycket verkar »the island
within», en avskild värld, dit ekot från yttervärlden återljuder
liksom från ett avlägset fjärran för att omsättas i — diskussioner. Det
är en traditionsbunden värld, vare sig den framträder i akademiskt
solenna former, i sällskaplig samvaro eller i den burschikosa humorns
dräkt, en exklusiv värld, i vilken stadens befolkning, för så vitt den
ej tillhör akademistaten eller studentkåren, i regel icke spelar
någon annan roll än staffagets. Därför blev den en förargelseklippa
för Strindberg och 80-talsradikalismen, som varken senterade
romantikens näktergalar eller den s. k. reaktionens ugglor. Men för oss,
som nu leva, representerar dåtidens Uppsala framförallt ett stort
stycke svensk kultur, ej minst personlighetskultur, som i möjligaste
mån bör räddas från glömskan.
Hugo Valentin.
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
