Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 febr. 1937 - Vändpunkten i avrustningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
när den under engelsk påtryckning blev något mer tillmötesgående,
vägrade den att acceptera huvudpunkterna i den tyska planen och
höll fast vid den för Berlin förödmjukande prövotiden. Och som
Toynbee visar, blev den franska attityden snart än omedgörligare,
detta redan under vänstermannen Chautemps’ ministär.
Avgörandet kom, då februarikravallerna förde Bartliou in i
palatset vid Quai d’Orsay. I denne begåvade men senilt benhårde
chauvi-nist ur Poincarés skola ser Toynbee den kraft, som definitivt bragte
nedrustningsfrågan i baklås. Redan hans första not, i februari 1934,
visade, att ban »icke ämnade föra en försonlig politik gentemot
Tyskland». Alltjämt krävde han den odiösa prövotiden, och vidare ville
lian inräkna S. A. och S. S. men ej den stora färgade franska armén
vid jämförelsen mellan de båda makternas styrkor. Han antydde
direkt, att vidare förhandlingar vore utsiktslösa, då Hitler redan
brutit Versaillestraktaten. Barthou ville helt enkelt ej göra upp med
Tyskland utan föredrog en ring av allianser för att hålla den hatade
och fruktade rivalen nere liksom under tjugotalet.
Emellertid hyste Frankrikes förnämsta bundsförvanter en annan
mening. Italien ville i stort sett acceptera de tyska anbuden som
grund för en uppgörelse, och England hade den 29 januari framlagt
ett kompromissförslag, som på vissa punkter följde de tyska linjerna,
på andra de franska och i en del fall sökte draga en
medelproportio-nal. Det visade sig nu i februari 1934, att Tyskland var villigt att
taga ännu ett steg för att möjliggöra en överenskommelse. Berlin
accepterade det engelska förslaget som basis för vidare förhandlingar
och godtog därmed den franska ståndpunkten rörande
kolonialtrupperna, samtidigt som man visade sig villig till ytterligare eftergifter
även rörande S. A. och S. S. Endast på två punkter krävdes ändringar,
nämligen flyget och Tysklands återinträde i N. F. Italien förklarade
sig berett att antaga dessa förslag. Men redan i ett preliminärt svar
av den 19 mars gjorde Barthou reservationer på flere viktiga punkter
ocli försökte framför allt skjuta i förgrunden frågan orn åtgärder för
att straffa eventuella brott mot den planerade konventionen.
Toynbee karakteriserar Frankrikes dittillsvarande politik sålunda:
»Fram till denna punkt i de fransk-engelska överläggningarna hade
den franska regeringens hållning ej varit uppmuntrande, men den
hade ej varit sådan, att den kommit den engelska regeringen att
övergiva allt hopp om att uppnå ett samförstånd om garantierna, vilket
kunde bana väg för en uppgörelse med Tyskland.»
Men denna punkt skulle nu nås. Den 10 april riktade Sir John
Simon en direkt fråga till Paris, om Frankrike ville godtaga de engelska
förslagen, modifierade enligt Hitlers februarianbud, såsom
förhandlingsbas, förutsatt att en uppgörelse kunde nås om garantier för
konventionens iakttagande. Då hade nyss förut den tyska budgeten
publicerats, och dess höga anslag för försvarsändamål gåvo Barthou
tillfälle att i ett memorandum av 17 april förklara vidare förhandlingar
utsiktslösa. Han övergick därmed belt och hållet till en hegemoni- och
incirklingspolitik, som skulle visa sig förfelad även ur exklusivt
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
