Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur: Två verk om Karl XII-gestalten - Karl XII och den östeuropeiska frågan - Otto Haintz: König Karl XII. von Schweden. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
svenskt liåll klart strävade efter Kurlands förvärv för egen del, som
en fast strategisk utbyggnad mot det polska virrvarret och givetvis
också som en säkerhet mot preussiska förvärv, och att man från denna
utgångspunkt i samband med arbetet för Stanislaus Leszczynskis
kungadöme sökte skapa en svensk beskyddarställning i Polen, icke
utan beröringspunkter med den som Peter den store för sina syften
ville tillskansa Ryssland. Värdet av en sådan beskyddarställning får
icke ses endast under synpunkten av de polska arméernas direkta roll
i ögonblickets kamp mot Ryssland (i strategiskt sammanhang kan
man f. ö. erinra om både den betydelse det hade att kunna genomföra
det ryska anfallet på den breda polska fronten, och de anknytningar
till kosacker, tatarer och turkar, som underlättades av det polska
utgångsläget och i regel förmedlades av polsk stormannadiplomati). Ett
inflytande i Polen var också ett framtidsintresse av första ordningen.
Faran för andras inblandning där, liksom den intensiva ängslan
och motvilja våra kurländska planer ibland väckte hos sjömakterna
och våra allmänt svensk-polska avsikter väckte vid hovet i Wien,
visar att stora intressen verkligen stodo på spel. Man får säkert icke
heller underskatta sakernas handelspolitiska sida. Warschaufredens
kommersiella bestämmelser bedömdes i varje fall icke av den samtida
svenska statskonstens tjänare lika lättvindigt som Haintz gör det på
sid. 126 i sin bok.
De här anförda reflexionerna vilja naturligtvis inte hävda
ofelbarheten av var detalj i Karl XII:s planer — det finns förvisso
anledning att inför hans i ali logisk planmässighet ytterligt djärva politik
stundom erinra sig Olof Hermelins ord från 1708: »Kongen spänner
bågan så högt uti ali ting, så att man fruktar att allt på en gång
brister» — mien de vilja betona, att Karl XII:s politik måste ses i sitt
levande organiska sammanhang och inte med anakronistisk
ensidighet får bedömas enbart under den ryska frågans aspekt. I vilken
ordning den stora helhetsuppgörelsens olika moment sedan rätteligen
borde ha tagits, det är väl en fråga som det i någon mån faller
utanför historikerns förmåga att besvara. Ekvationen är i varje fall icke
så alldeles enkel och kan knappast karakteriseras med ett summariskt
domslut.
I det sagda ligger redan i viss mån ett svar på Haintz’ anmärkning
om ett preussiskt förbund. Haintz’ diskussion av denna fråga är på
ett egendomligt sätt oskarp. Man får höra mycket om hur värdefull
en verkligt effektiv preussisk förbindelse kunde varit för Sverige och
hur olämpligt det var av Karl XII att icke kraftigare intressera sig
för en sådan, men föga sägs 0111 de reella förutsättningar en sådan
förbindelse liade i båda makternas intressen och traditioner. Haintz
erkänner själv — väl icke minst med hänsynstagande till modern tysk
forskning — att det ingalunda är säkert, om Preussen, så engagerat
som det var i Västeuropas förvecklingar, verkligen hade kunnat
frigöra sig för stora företag i öster. leke desto mindre finner han det
vittna om Karl XII:s bristande klokhet att han inte åtminstone
försökte. Motiveringen har ju svagheter; Karl XII:s felsteg blir under
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
