Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 15 mars 1937 - Kyösti Kallio - Regering och regeringspartier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Kallio därför fortfarande främst såsom jordbrukarens eller
egentligen småbrukarens väl. Sin ungdoms ideella strävanden har ban
heller aldrig lämnat. Detta gäller även språkfrågan. Kallio vill utan
tvivel giva svenskarna i Finland den rätt som tillkommer dem, men
vad han uppfattar som rätt därvidlag, betraktas ofta av svenskarna
som orätt. Det var t. ex. icke av ond vilja Kallio i sitt
regeringsprogram för senaste höst upptog en lösning av universitetsfrågan,
vilken av (de finska) juristexperterna betecknats som grundlagsvidrig
och som skulle betytt den svenska undervisningens död, utan han
ansåg en sådan lösning rättvis. Ocli Kallios sista verk, avskaffande i
svensk författningstext av den svenska språkformen för ett antal
finska orter, berodde ej på illvilja mot det svenska, utan på
uppfattningen att Finland är finskt och att svenska namn ej höra finska
orter till.
Utrikespolitiskt är Kallio osjälvständig. Han har en stark känsla
för brödrafolket Estland och ingen speciell veneration för
Skandinavien. »Bondehövdingen» med sitt stora patos för folkfrihet synes först
under de sista åren fått ögonen öppnade för varifrån denna frihet
kommit till Finland. Att han dock av starkare makter, Finlands
uppenbara intressen, kommer att verka för eller drivas till nordiskt
samarbete är givet.
En sanningsenlig karakteristik av Kallio kan ej helt gå förbi hans
kända benägenhet att lita på råd från dem, han hyser förtroende till,
och en viss därav följande osjälvständighet. Man har skäl att frukta
att detta kommer att giva hans gamla partivänner rätt så stora
chanser, och åtminstone kan man utgå ifrån att under Kallios tid
statsministrarna skola bliva de egentliga styresmännen för riket. Dock
endast så länge de samarbeta med riksdagen. För Kallios absoluta
lojalitet mot den parlamentariska styrelseformen borgar hela hans
tidigare i starkt demokratiskt-parlamentarisk anda förda politik.
Med utgångspunkt från Kallios hittillsvarande verksamhet kan man
alltså förutspå att hans, liksom Belanders, tid i motsats till
Ståhl-bergs och i någon mån Svinhufvuds blir statsministrarnas, ej den
regerande presidentens.
På ett annat ställe under »Dagens frågor»
behandlas självständigheten bland våra dagars
riksdagsmän, därvid exemplifierad av ett »fall» under debatten om
resningsinstitutet. Problemet har även en annan sida: förhållandet
mellan regering och riksdag.
Om någon klagan under 1920-talet varit allmän bland dem, som
rent principiellt sysslat med konstitutionella problem, har det varit
oron över riksdagens allt längre gående böjelse att nagelfara
regeringarnas framställningar och nästan tortera de arma
minoritetsregeringarna. Att de efter kriget snabbt växlande minoritetsregeringarna
icke blevo föremål för något större undseende är visst och sant,
och så långt äro klichéerna om »förfallsperioden» otvivelaktigt
riktiga. Å andra sidan ha dessa skildringar och dessa nödrop från »den
220
Regering och
regeringspartier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
