Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 5
- Skaldepolitik. Tegnérs omdömen om andra länder och folk. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland de yppersta översättningar, som tyska språket har att
uppvisa. Gentemot Mohnicke hyste T. verklig tacksamhet icke blott
för den lyckade översättningen utan även för den vänskap och
gästfrihet han erfarit och som varit »av det slag som man ej
glömmer». Då T. 1841 var på hemväg från sinnessjukanstalten i Slesvig,
gjorde han ett längre uppehåll hos Mohnicke i Stralsund och
nedskrev då i dennes stambok följande dikt:
»Kriget tog vad en gång det gav, den vendiska stranden,
Gustafs den segrandes arv, hur är det icke förspillt!
Dock, än söka varann germaniska systrarna bägge,
fåfängt har havet sig lagt mellan besläktade bröst.
Hörer du vågornas svall? En syster ropar den andra,
minnes den älskades drag, lyss till den saknades röst.
Storma, du blånande sjö, andarne skiljer du ej!»
Man kan också konstatera, att T:s uttalanden om tysk litteratur
bli helt olika mot förr, rättvisare, allvarligare, mera erkännsamma
— visserligen icke alltid men i regel. För sin gamle vän och
trätobroder Brinkman bekänner T. nu, att han i forna dagar »varit
intagen av fördomar mot den tyska litteraturen och bela nationens
tänkesätt». Men han hade blivit omvänd, och den som omvänt
honom var ingen annan än Goethe. För Goethe hade T. visserligen
alltid haft stor égard: tronen i diktningens värld är Goethes,
säger han i hyllningen till Oehlenschläger 1829. För Goethes dikter
visste T. »intet bättre epitet än att de äro molnfria, som en vacker
sommardag». Det blev dock något för mycket av upphöjd ro: »Jag
gått mig trött i Goethes pelargångar — hur präktigt, hur förnämt
är allting där! ... Skald ser jag överallt, men mänskan
ingenstädes. ... I vetenskap som konst vi ständigt möte — den praktiske,
blott alltför lugne Goethe», heter det i den dikt, varmed han
dedicerade »Kronbruden» till Franzén. I en annan dikt från T:s
senare år, »Heloise till Abälard», kallar han Goethe »mångfrestare
i poesien, ..., grossören i stöld», som »tog i stort: ett tidevarv, en
värld, dess anda och dess seder». Andra delen av Faust erkänner
sig T. icke kunna förstå, hur mycket den tyska kritiken än sökte
bevisa dess förträfflighet. Den var för T. ett bevis på att åldern
tagit ut sin rätt även hos en så stor man som Goethe. Men i det
nyssnämnda brevet till Brinkman äro alla reservationer
beträffande Goethe borta. »Vilken frisinnighet, vilken tolerans hos den
verkligt store! Jag talar ej om hans omätliga snille. Sådana
stycken som hans Faust, Ifigenie och Tasso och framför allt hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:27:53 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1937/0350.html
