Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 22 maj 1937 - Riksdagens nyckfulla voteringsordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
Riksdagens nyckfulla
voteringsordning.
Den 22 maj 1937.
För några år sedan diskuterades
voterings-ordningen i den svenska riksdagen ganska
livligt. Det fanns riksdagsmän, som syntes vilja göra gällande att
det just då mindre populära vågmästeriet vegeterade på det sätt,
varpå de olika yrkandena föredrogos vid voteringen — diskussionen
rörde sig givetvis blott om de fall, då fler än två yrkanden stå mof
varandra, t. ex. ett från högern, ett från centerregeringen och ett från
socialdemokraterna. Talmannen har ju för vana att »höra» på
utskottets förslag, vilket därigenom automatiskt räddas till
slutvoteringen och i denna oftast samlar majoritet gentemot det yrkande, som
kvarstår från de förberedande voteringarna om kontraproposition.
Eftersom utskottets »majoritetsförslag» under den tid, då intet parti
hade majoritet, enligt praxis var liktydigt med centergruppens, ehuru
de flerdubbelt större grupperna till höger och vänster röstat för och
reserverat sig för andra yrkanden, ansågs det lilla vågmästarpartiet
favoriserat därigenom, att slutvoteringen tvingade det parti, vars
förslag utslagits i kontrapropositionsvoteringen, att med eller mot sin
vilja rösta på mittförslaget såsom det minst onda. Varken den
särskilda utredning, som då företogs, eller den allmänna erfarenheten
bekräftade dock påståendet, att vågmästeriet hade
voteringsordningen till ett av sina fundament. Däremot var kritiken i det
hänseendet ovedersäglig, att kontrapropositionsvoteringarna inbjödo till
föga tilltalande taktiska spekulationer; det mest berömda exemplet
härpå är väl den första behandlingen av arbetslöshetsdirektiven vid
1923 års riksdag, då den Brantingska regeringen lyckades rädda sig
kvar några veckor därför att vissa riksdagsmän voro ovilliga att i
den förberedande voteringen till åtlydnad av partiledningens order
överge och rösta mot vederbörande partis eget förslag. Att kritisera
det egenartade, historiskt framvuxna svenska voteringssättet har
dock varit lättare än att skissera ett annat, på en gång enkelt och
snabbt system. Riksdagen avskrev också frågan i medvetande om att
den gällande ordningen trots alla egendomligheter lämnade
tillfredsställande resultat, d. v. s. garanterade att riksdagens beslut i varje
särskilt fall överensstämde med majoritetens faktiska uppfattning.
Likväl kvarstår anmärkningen, att det svenska voteringssättet är
alltför mekaniskt och, låt oss säga, själlöst. Två fall från årets
riksdag skola anföras såsom exempel härå.
Vid avgörandet av frågan om arvode åt universitetskanslern
förelågo tre yrkanden: utskottets förslag om ett arvode å 17,000 kr., hrr
Johan Nilssons i Malmö m. fl:s reservation om ett arvode å 19,000 kr.
samt hrr J. B. Johanssons i Fredrikslund m. fl:s avslagsreservation.
Talmannen i första kammaren »hörde» på utskottet; vid kontrapro-
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
