Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 22 maj 1937 - Old good Baldwin. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
kade; ett år senare inträdde de senare i den andra Baldwinregeringen,
ingalunda nödbedda och utan tvivel medvetna om att torypartiets
emancipation under Bonar Laws och Baldwins ledning varit både
rådig och riktig. Baldwin, soin f. ö. aldrig lagt i dagen någon ängslan
att liera sig med — för att använda hans eget uttryck — sådana
hundrahästkrafters hjärnor som Churchills har i sin sällsynt
vinnande självironi ofta tagit upp slagordet om sin andra klassens
hjärna ocli närmast gjort en konst i att exponera sig som den enkle,
kärnsunde country-gentlemannen. Naturligtvis fmns det hos Baldwin
en även för engelsmän ganska stor portion av naivitet. Naturligtvis
är denne direktör icke något geni i ordets intellektuella mening. Men
lika tydligt är att en man, så beläst, genom arv och släktskap så
litterärt intresserad, i debatterna så fyndig och ofta dräpande samt med
en sådan instinktiv förmåga att charmera människor, är mer
komplicerad och rikare rustad än som framgår av den mask, han valt att
uppträda i. Metoden att värdesätta politikerna efter graden av
genialitet är dessutom mycket verklighetsfrämmande: Gladstone var
icke något geni men ändock en sekularpolitiker; i Sverige voro
varken Louis de Geer eller Boström de mest begåvade men oavvisligen
två av de mest betydande under förra århundradet, och C. G. Ekman
var som effektiv politiker ej underlägsen Staaff eller Edén.
Det kanske mest karakteristiska för Baldwin har varit det
irrationella hos honom. Visserligen har han älskat att kalla sig en
principernas man, men någon principryttare har han i själva verket aldrig
varit eller, rättare sagt, i vår dynamiska tid ej kunnat vara. Han
har tvärtom av sitt parti gärna önskat »a free hand» och har också
styrt det med mycket fri hand. Han har många gånger chockerat,
både när han som allra uppriktigast biktat sig för parlamentet eller
när han sökt gripa ett tillfälle i flykten. I sin fördomsfrihet har han
varken försmått att göra det oväntade eller att ge de mest
förbryllande motiveringar härför; intet åskådliggör detta bättre än när han
en gång under regeringssamarbetet med Snowden förordade en viss
skatt, som han tidigare alltid bekämpat, blott emedan ban eljest skulle
såra »denne gentlemans känslor».
Att Baldwin i sin socialpolitik tagit Disraeli till förebild är
uppenbart. Men även i sin taktik påminner han trots allt ej så litet 0111 denne,
ty bägge lia haft sinne för en diabolism, som blott skiljer sig däri att
den hos Disraeli var öppet utstuderad, medan Baldwin låtsats som om
den vore omedveten. Det förtroendeingivande hos Baldwin har gjort
det för honom möjligt att, åtminstone inom inrikespolitiken, vinna
många större segrar än hans illustre victorianske företrädare. Även
i sin vana att operera på vänsterpartiernas marker, »att stjäla deras
kläder, medan de bada», erinrar Baldwin om Disraeli. Den starkaste
förebråelsen mot Baldwin från konservativt håll har just varit, att
han egentligen vore en kryptosocialist. Denna förebråelse är väl
oavsett terminologien även såtillvida riktig, som Baldwin från sin egen
fäderneärvda, patriarkaliskt ledda fabrik tagit med sig en levande
social vidsynthet och en utpräglad, delvis antiliberal känsla för sta-
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
