Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Efter 1937 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter 1937 års riksdag
frestas man därför att tippa, att regeringen — om den blir
långlivad — får allt svårare med åren att hålla rättningen i leden.
Det långt drivna kravet på riksdagsmedlemmarnas lojalitet och
disciplin måste bero på en missriktad uppfattning av
parlamentarismens rätta väsen. Ingen har i den engelska regeringsdiktaturen
av förkrigsmärke kunnat se något ideal; som t. ex. docenten
Heckscher påvisat i sin bok om »Parlamentarism och demokrati i
England» finnes även i England efter kriget en klar tendens att
häva parlamentet ur dess omyndighetstillstånd. Problemet är i
stället att ge både regeringen sitt och parlamentet sitt, d. v. s. att
på en gång skapa en handlingskraftig regering och en
representation, om ej »visligt trög till verkning» så dock »fast och stark till
motstånd». Det sista epitetet kan dock omöjligen tillägnas 1937
års riksdag, som mer än någon riksdag tillförne gått i Kungl.
Maj:ts ledband. Att rätt avväga balansen mellan regeringens och
representationens makt erbjuder givetvis i det växlande politiska
livet vanskligheter, men den äkta parlamentarismen har sin styrka
däri att dess regler äro tillräckligt plastiska för att medge olika
normer för olika lägen och behov. Sålunda ha erfarenheterna från
krigsåren visat att en stark regering lätt kan etableras med eller
utan särskilda fullmakter. Pendelsvängningen mellan
minoritets-parlamentarism och majoritetsdiktatur är en svängning mellan
två ytterligheter, som båda representera en lika stor överdrift.
Även för den allsmäktiga regeringen gäller den gamla satsen: in
medio virtus.
Det är också naturligt, att det nya regeringssättet framkallat
en diskussion, huruvida riksdagens traditionella arbetsformer
längre lämpa sig. Det är främst d:r Ivar Anderson, som i
Östergötlands Dagblad skärskådat problemet. Med hänsyn till
riksdagsarbetets hittills oundvikliga försening, ofta onödig om
propositionerna kunnat avlämnas tidigare under riksdagen, ifrågasätter lian
uppdelning av riksdagen i två korta sessioner, en på vintern och
en på hösten. Han rekommenderar vidare ett utbyggande av
inter-pellationsinstitutet, minoritetens kanske främsta instrument,
liksom en bättre planläggning genom talmännen av debatterna. Han
vidhåller alltjämt sin gamla tanke att minska riksdagsmännens
antal — »ingen reform skulle mera än denna vara ägnad att ge
riksdagens belackare ett bakslag» — en tanke, som får ett helt
annat verklighetsunderlag, om riksdagens uppgift ej blir att ge
uttryck åt olika uppfattningar i olika läger och län utom blott att
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
