Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Den tredje statsmakten — propagandan. Av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvard Thermænius
på de olika pressorganens ledning och personal. Men de verkligt
konsoliderade, stora och ledande diktaturerna nöja sig ingalunda
med denna s. a. s. passiva överhöghet.
I Ryssland är pressen som allt annat en statsinstitution. Den
är i princip »fri» — men blott för »proletariatet». I praktiken har
staten som sagt helt tagit hand om tidningsväsendet, vilket
utnyttjas med stor skicklighet och, åtminstone till dess radion för
några år sedan var fullt utbyggd, synes ha betraktats som det
bästa och tillförlitligaste redskapet för opinionsbildning.
Betecknande i detta hänseende är, att även de obetydligaste språkgrupper
i det jättelika väldet blivit försedda med egna tidningar.
I Italien, den diktatur, som näst efter Ryssland tidigast
»likriktade» sin press, ingriper staten på ett mindre direkt, mera smidigt
men därför inte mindre effektivt sätt. För det första övervakas
pressen, ocli detta naturligtvis både så, att vissa nyheter förbjudas
och att andra påbjudas till införande. Direkta order att
undertrycka eller bagatellisera resp. smälla upp visst stoff och vidare
att efter växlingarna i regeringens politik uttala den eller den
meningen ingå naturligtvis i systemet. För det andra handhar
staten journalistutbildningen och legitimerar tidningsmännen
innan de få träda i tjänst; någorlunda på samma sätt — utan
jämförelse för övrigt — som sker med läkare och apotekare i vårt land.
Vissa reformer, som väl litet var gärna skulle vilja se genomförda,
lia dessutom vidtagits i saneringssyfte. Pressen har sålunda order
att icke ägna mycket utrymme åt olycksfall, förbrytelser och vad
man skulle kunna kalla pikanterier.
Dessa principer, övervakning inklusive direktiv att tiga, tala
och tycka jämte förbud mot misshagliga tidningar och ej så sällan
mot import av utländska nyhetsorgan, sätta också sin prägel på
den tyska pressen. En självfallen följd av pressen likriktning är
enformighet, bristande intresse för tidningsläsning och en mycket
omtalad »tidningsdöd».1
leke desto mindre fortfar pressen i diktaturländerna trots sin
likriktning och i de demokratiska staterna trots sin
mångstäm-mighet att spela en mycket stor roll. Visserligen får man
ej överskatta pressens betydelse som opinionsbildare. Allsmäktig
härvidlag har den aldrig varit; icke ens på den gamla goda tiden
i de enkla kretsar här i landet, där man trodde på tidningen
1 För den som speciellt intresserar sig för pressen hänvisas en gång för alla
till Gunnar Bjurmans instruktiva arbete »Tredje statsmakten» (1935).
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
