Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Oxfordgrupprörelsen. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ox fordgrupp rör elsen
personliga mål. Ledning måste vinnas icke så mycket som en
frakt av den momentana upplevelsen, utan genom trägen övning
och aktsamhet på vad som är Guds vilja. Det finns ingen självisk
önskan, som icke människohjärtat kan utge som ett uttryck för
Guds ledning, ingen ogärning, som icke begåtts i den allsmäktiges
namn. För den enkla och naivt troende människan blir ledningen
ofta ingenting annat än önskeuppfyllelsen, medan den människa,
som lärt sig att aktge på sina egna dolda önskningar, lätt går till
den motsatta överdriften: hon blir benägen att som Guds vilja
uppfatta just det, som hon känner en naturlig motvilja mot. Men
varken vår önskan eller vår avsky avgör vad som är Guds vilja.
Vad vi beundra hos helgonen är just den oerhört skärpta känseln
för den i det omedvetna verksamma själviskheten. Det
betänkligaste är, att man som ledning ofta godtager en självisk och
oförsvarlig flykt undan den vardagsgrå plikten, det glädjelösa slit,
som fyller större delen av de flesta människors arbetsdag, till
evangelisationens spänning och äventyr. Det kan inte nekas, att
väckelsekristendomen ofta fostrat en typ människor, som med
beskäftig iver sysslar med annat än det som är deras närmast
liggande plikt. Väckelsekristna ha ofta hemfallit åt en helig
efter-liängsenhet, som icke kan annat än vara till skada. Särskilt synes
grupprörelsens anhängare vara utsatta för den här framhållna
faran just på grund av de uppseendeväckande former ledningen
tagit inom denna och den något överdrivna roll denna tilldelats.
Det mänskliga förståndet är dock ingen alldeles föraktlig
rådgivare för handlandet, och det kan endast betecknas som fåfänga
att för utförandet av tämligen triviala handlingar —man har
skämtsamt framhållit, att en gruppist under vissa omständigheter
icke korsar en gata utan att först invänta ledning — åberopa sig
på Guds ledning. För fullgörande av de flesta av våra plikter
räcker det med mindre överandliga processer än »ledning», och
benägenheten att förringa det naturliga förståndet och erfarenheten
måste te sig som minst sagt fariseism.
Jag har här icke haft anledning ingå på oxfordgrupprörelsen
»stilla stund», som synes mig utgöra dess största tillgång och icke
har någonting sekteriskt i sig. Oxfordgrupprörelsen har lärt
otaliga på nytt vilken kraftkälla, som ligger i stillheten och
tystnaden mitt uppe i denna outgrundliga tillvaro, dess misslyckanden
och gäckade förhoppningar, dess plikter och bördor.
Till slut kan man inte komma ifrån, att Oxfordgrupprörelsen är
433-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
