Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5 juli 1937 - Statsministerstyre eller departementschefsstyre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
varit marionetter eller relativt sett stått i en klass under
motsvarande ministrar i kabinett av annan typ. För att blott taga ett enda
exempel: i Boströms första ministär funnos bland
departementscheferna så framstående och viljestarka män som von Krusenstierna,
Rappe, Douglas och Gilljam. Skillnaden har legat däri, att
statsministern i en sådan regering — för att citera d:r Leif Kihlbergs
karakteristik av Boströms första ministär i avhandlingen »Den
svenska ministären» — »framstå närmast som biträdande hjälpare i
och för den fackliga upplysningstjänsten. — Där politiken tränger
in, där vidtager omedelbart hans dominium. Hans regeringsledning
står hors concours. I rådgivarkretsen finnes ingen, som
tillnärmelsevis kan mäta sig med statsministern eller allvarligen göra honom
ledningen av regeringens i egentlig mening politiska frågor stridig. —
Statsministern ingriper dirigerande i de mest skilda spörsmål; lian
spelar samtidigt på flera strängar och successivt på dem alla. Det
individuella greppet förmärkes genomgående — i styrka som svaghet
framträdande.» Denna beskrivning av 1890-talets regering, skriven i
början av 1920-talet, passar till punkt och pricka in även på C. G.
Ekmans båda ministärer; överensstämmelsen sträcker sig t. o. m.
dithän, att den senare i likhet med sekelskiftets store »rikspolitiker»
åtminstone till en början torde lia eftersträvat att förvärva opolitiska
fackmän som medhjälpare, f. ö. mera sällan med beräknat lyckligt
resultat.
Att placera de socialdemokratiska ministärerna i denna typserie
faller sig svårare. Trots Hjalmar Brantings enastående ställning
inom sitt parti bibragtes aldrig allmänheten under hans tre ministärer
det intrycket, att han utövade en deciderad ledning. Själv var han
vid denna tid ganska gammal; dessutom var han icke någon
detaljernas man, och än mer: han splittrade 1921—1923 sina krafter på den
förenade uppgiften som stats- och utrikesminister. Hans betydelse
stod i varje fall ej i proportion till den dubbla excellenstiteln. F. W.
Thorsson spelade säkert inrikespolitiskt en lika stor roll som
statsministern, och dessutom dröjde det icke länge, innan uttrycket
konsultvälde blev en gängse beteckning för var tyngdpunkten i
Brantings andra ministär var att söka. I dessa regeringar fostrades och
tränades en samling då jämförelsevis unga politiker i regerandets
konst, och denna krets — främst hrr Hansson, Sandler, Wigforss,
Möller, Sköld (statssekreterare) jämte ett par mera
fackmannabeto-nade socialdemokrater — har sedan bildat kärnan i de bägge
Hanssonska ministärerna. Redan den rent socialdemokratiska regeringen
1932—1936 kännetecknas av denna sedan länge invanda samspelthet,
som gav departementscheferna ett mycket stort svängrum. Både
genom sin stora personliga insats vid de beryktade förhandlingarna
före 1933 års krisuppgörelse och genom sitt eget magistrala
uppträdande vid andra tillfällen framstod dock statsminister Hansson
som regeringens suveräne ledare. En skicklig propaganda för
»landsfadern» bidrog i icke ringa mån till att befästa detta intryck lios
allmänheten. Vid 1936 års val gjorde propagandan honom både till
443i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
