Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 september 1937 - Ekumeniska intryck från Oxfordkonferensen. Av Wilh. Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
vilken olika kristna ståndpunkter i gången och närvarande tid
redovisas vid sidan av varandra under hön om gemensam klarhet. Den
femte sektionen om internationella förhållanden fördömer kriget som
ett syndens märke, erkänner de kristnas ansvar för dess existens och
manas till dess förebyggande både genom yttre anordningar och
bemödanden hos den enskilde att övervinna själviskheten, hatet och
övermodet, som är det ondas jordmån. Men samtidigt speglas det
kristna samvetets oro inför den fruktansvärda verklighet, som ett
redan utbrutet krig innebär, i fyra divergerande uppfattningar, vilka
det tills vidare visat sig omöjligt att sammanjämka. En dylik
diver-gens utgör icke, rent taktiskt, någon stark position utåt. Men jämförd
med många kortlivade allmänna fredsresolutioner från senare år kan
den möjligen beteckna en början till större internationell
uppriktighet.
Det låg, trots tyngande fraseologisk tradition, i Oxfordmötets plan,
om också icke alltid i dess utförande, en tydlig strävan till
verklighetssinne. Bland många personliga och principiella omständigheter,
som här kunna inverkat, må här särskilt framhävas ett redan vidrört,
nytillkommet element: de unga kristna planteringarna utanför
Europa. Missionären och hans infödde lärjunge äro, om ett profant
uttryck tillåtes, infamt påpassade i sin främmande omgivning —
privat och offentligt, som undervisare och ekonomer, i krig som fred —
och i vår sekulariserade tillvaro håller nu kristenheten i stort på att
bli en diaspora, som överallt prövas i realiteter. Genom århundraden
har kristendomens livskraft bäst kunnat avläsas på
missionsfronterna, och när 1937 till skillnad från 1925, de exotiska dotterkyrkorna
första gången erhöllo självständig, ekumenisk representation, kunde
beklaganden höras, att deras livsfrågor icke fått större utrymme i
förhandlingarna. Mången bedömare har funnit Nationernas förbund
överansträngt på sitt universella omfång och förordat dess
begränsning till Europa. För kristendomen, som till själva sitt väsen icke
vet av någon olikhet mellan vit och kulört, har den utomeuropeiska
förstärkningen snarast blivit en kraftkälla, om man också på en
punkt kunde vilja sätta ett frågetecken. Var det en tillfällighet, som
såg ut som en tanke, att kinesiska och japanska talare anmodats
variera ämnet nationell kristendom men ingen indier?
De protestantiska kyrkor i förskingringen, som varit med vid båda
ekumeniska kongresserna, särskilt de östeuropeiska, äro intet annat
än forna missionsfronter. Och när slutligen i Tyskland en
nationalistisk nyhedendom proklamerats, är det också här, i reformationens
moderland och Europas hjärta, primitivt kristna nyröjarplikter, som
uppbådas. Den tyska frånvaron, som redan flerfaldigt berörts i
dagspressen, kan ses från många synpunkter men icke sämst från den,
som vidrördes — jag tror — av ärkebiskopen av Canterbury vid
själva öppnandet. Hur mycket man än saknade tyskarnes lärdom i
fromhet och arbetskraft — det var tankegången — så gjorde de dock
kanske ännu större nytta genom sitt uteblivande. »Det bekännande
kyrkans» kamp är hela kristenhetens.
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
