Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Kvinnorna efter kvinnorösträtten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNORNA
EFTER KVINNORÖSTRÄTTEN
Det finns vissa reformer, som trots att de kunnat genomföras
först efter decenniers strider likväl efteråt ej ens till sina
verkningar diskuteras. Liksom den direkta demokratiens stater sällan
pläga sätta folkomröstningsinstitutet under debatt, även om dess
resultat skulle inbjuda därtill, debattera vi i Sverige numera
aldrig kvinnorösträtten — denna reform, om vilken det dock sagts
att den i likhet med andra nya idéer hade tre etapper att passera;
först löjets, sedan förargelsens och slutligen aktningens. Bägge
instituten betraktas nämligen var på sitt håll sedan de väl
införlivats i författningen så naturliga och självklara, att knappast
någon människa finner mening i att lägga dem under objektivet.
Och ändock har kvinnorösträtten ej införts i alla europeiska
länder. Sålunda har Europas i konstitutionellt hänseende
demokratiska föregångsland, Schweiz, oaktat ali agitation motsatt sig
kvinnornas politiska likställighet; visserligen har
kvinnorösträtten där en vän i nuvarande förbundspresidenten, den
katolsk-konservative Guiseppe Motta, men av kantonala folkomröstningar att
döma har den överallt och icke minst bland socialdemokraterna
både öppna motståndare och likgiltiga anhängare. Även de, som
i utrustandet av kvinnan med politisk fullmyndighet sågo ej blott
ett åsidosättande av statsintresset utan även hart när en
kränkning av hennes uppgift som »drottningen i hemmets rike», ha låtit
sina kritiska röster förstummas; ändock yttrades det så sent som år
1918 i riksdagens första kammare som ett argument emot
kvinnorösträtten, att »Kristus själv, som betjänades av kvinnor, valde,
när det gällde den yttre verksamheten, icke sex manliga och sex
kvinnliga apostlar utan tolv manliga, och utsände icke trettiofem
manliga och trettiofem kvinnliga lärjungar utan sjuttio manliga».
Denna religiöst färgade politiska antifeminism är nu blott en
tidsbild ur det förflutna.
Såsom Harald Hjärne — själv vid det slutliga avgörandet i riks-
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
