Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 okt. 1937 - 40-timmarsveckan i Genève - Kärt besök i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
härav torde vara mycket stark även inom de internationella
arbetarkretsarna, ocli redan till nästa års arbetskonferens kan möjligen
frågans återupptagande till förnyad behandling i ett sammanhang för
alla industrier vara att vänta. En av Jouhaux och Mertens
föreslagen resolution, innebärande framställning härom, antogs av
konferensen. Post tot discrimina rerum står man då på nytt inför
samma situation som när frågan väcktes — visserligen med ett
bättre erfarenhetsmaterial men utan säkerhet för större
disposition att ur detsamma draga de riktiga slutsatserna. Vilken vinst
vore det emellertid icke för alla parter, om frågan verkligen då
definitivt bleve avförd från dagordningen! Staterna skulle befrias
från ett oroselement, vars bevarande inom det europeiska
statssystemet huvudsakligen torde kunna intressera Sovjet-Ryssland, och
Amsterdaminternationalen skulle, om också nödtvunget, kunna ägua
sig åt för arbetarklassens välfärd långt mera fruktbara uppgifter än
produktionens förminskning. Och icke minst skulle arbetsbyrån vinna
på att befrias från den infektion, som den ådragit sig genom sin
slappa hållning, och upphöra att vara endast ett lydigt redskap för
stämningar, som det är dess uppgift att vägleda och icke att viljelöst
låta sig släpas med av.
När Benito Mussolini i september mottogs i München
och Berlin under utvecklande av en pomp och ståt, mot
vilken Hohenzollrares och Habsburgares offentliga skådespel te sig
som en stilla idyll, fick Europa ett nytt bevis för hur kort minne
världen, åtminstone den officiella, har. En likriktad press hyllade
entusiastiskt Tysklands store vän, och massornas jubel, som brusade
mot II Duce vid Königsplatz och på Unter den Linden, var säkert
till största delen fullständigt äkta. För Tyskland, som sedan 1918
i stort sett levat i en både moralisk ocli politisk isolering, under
1920-talet endast i någon ringa mån lättad genom umgänget med så
dubiösa affärsvänner som herrarna i Kreml eller någon exotisk
potentat på le grand tour, var det en upplevelse att vid den dyrkade
Pührerns sida få hälsa den obestridde chefen för en av samtidens
mäktigaste stater som gäst och vän. Och dock borde detta statsbesök
egentligen lia väckt rätt blandade känslor till liv vid Spree och Isar.
Få om ens någon politisk händelse under världskriget frammanade i
Tyskland ocli även hos många neutrala en sådan moralisk
indignation som tilldragelserna i maj 1915, då Italien slöt upp vid sidan av
den stora övermakt, som kämpade mot dess bundsförvanter sedan
30 år tillbaka. Även för många bland dem, som hade förhand
skänne-dom om den italienska statskonstens frigjordhet från den borgerliga
moralens och hederns principer, var denna konsekvens av sacro
egoismo ej alldeles väntad, och hatet och föraktet för »der tückische
Feind im Siiden» voro med sällsynt enhällighet omfattade känslor i
Tyskland, även sedan Caporetto visat, att den italienska armén var
sig lik och alltså föga att frukta. I denna ur tysk synpunkt så
förhatliga utveckling i Italiens politik hade just Mussolini spelat en
583
Kärt besök
i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
