Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 okt. 1937 - Kring “talträngdheten“ i riksdagen. Av E. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
blott anmärkas, att kamrarna numera i motsats till under 1920-talet
endast sällan behöva tillgripa kvällsplena. Dessutom måste hänsyn
tas till att riksdagens arbetsbörda högst väsentligt ökat sedan förra
århundradet, vars idylliska oeh lugna förhållanden sannerligen ej
tydde på någon legislativ andfåddhet. Oeh vidare måste man räkna
med, att ökningen av partiernas antal automatiskt drar med sig en
tendens till deklarationer från samtliga partier i viktigare frågor,
något som måste dra lit på debatterna. Slutligen är det evident, att
förlängningen av riksdagssessionerna ej har sin grund så mycket i
stegringen av lusten att tala som i andra omständigheter,
sammanhängande med riksdagsarbetets ofta dåliga organiserande och
förseningen vid propositionernas avlämnande. Trots allt detta kunna den
nuvarande folkrepresentationens debattvanor dock ej idealiseras, ty
en större koncentration vore många gånger ej blott önskvärd utan
även av anständigheten påkallad — man behöver blott tänka på de
oratoriska kraftmätningarna i andra kammaren mellan de
kommunistiska partiernas högtalare eller i första kammaren på den
Lind-hagenska pratkvarnens ständiga tomgång. Ej heller bör förbises, att
anförandena nu för tiden alltför ofta hållas i en schablonartad
kanslistil samt otvivelaktigt äro längre än förut — icke minst talens längd
ingav den åldrande Hugo Hamilton, enligt vad han själv i sina
»Hågkomster» vittnat, de största bekymmer. Men man är skyldig att
göra våra dagars riksdag och dess medlemmar åtminstone objektiv
rättvisa. Det måste säga något, att Sverige så gott som ensamt i
Europa ej behövt tillgripa någon form av cloture eller
debattrestriktioner.
En annan sak, som här ej skall närmare dryftas, är att debatterna
på grund av det moderna partiväsendets åtstramande tendens numera
blott undantagsvis har betydelse för de enskilda ledamöternas
aktuella ställningstagande. Debatternas värde ligger nu främst i
redovisningen av motiv. Denna redovisning inverkar tvivelsutan på
framtiden; varje parti känner nämligen instinktivt, när dess
argument äro bräckliga, och är därför angeläget att vid lägligt tillfälle
befria sig från bördan av dem. Redan Disraeli lär ha yttrat att
motståndarnas argumentering väl kunde ändra hans uppfattning men
ej hans votum. Disraelis berömda smidiga politik visar, att även
han lät argumenten påverka sitt framtida votum.
En barometer för talträngdheten är jungfrutalandet. Åtminstone
man och man emellan tycks den uppfattningen ofta vara gängse, att
det skulle vara något för vår riksdagsgeneration typiskt att dess
medlemmar ej ge sig ro att vänta och se utan i stället redan första
riksdagen oförväget eller framfusigt kasta sig in i debatternas
stridstumult, Den offentliga kandidaturen och det myckna agiterandet
skulle också, menar man, göra det naturligt att nutidens
riksdagsmän vid inträdet i riksdagen vore mera tränade och kände sig mera
säkra. Ått den s. a. s. mekaniska talförmågan numera är högre
uppdriven än förr är nog högst sannolikt och har omvittnats bl. a. i en
intervju på sin tid med dåvarande ålderspresidenten, Nordmalings-
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
