Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Den ryska ateismens båda ansikten. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satsens sanning. Från dess blad hämtar den ryske tänkaren också
förtydligande exempel. Efter kristendomens seger utvecklade sig
sålunda i sin tur de forna martyrernas trosbröder till fantasifulla
och yrkesskickliga förföljare, och kättarbålen betecknade, etapp
för etapp, ortodoxiens väg. Det är denna psykologiska utveckling,
som upprepar sig i den ryska revolutionen. Ty: »nu, efter sin
seger börja ateisterna å sin sida att kasta de troende kristna i
fängelse och skjuta ner dem». Denna nya kristendomsförföljelse,
i Hammarens och Skärans tecken, står varken i omfattning eller
intensitet den romerska kejsartidens efter: »den skapar en ny
orättfärdighet, utbreder det onda och medför omätliga lidanden».
Och likväl framsprang den tidigare ateismen inom ryskt
tankeliv, nihilisternas ateism, ur renare källsprång! Berdjaev förtröttas
ej i att framhålla detta. Den föddes, försäkrar han oss, »i de
rena, de asketiska och sanningsälskande själarna». Den var en det
sociala ömsinnets, en det beredvilliga martyrsinnets ateism. »I
segrarens situation undergår den emellertid en förvandling och
blir amoralisk ej blott i teorien utan även i livet; den framkallar
en högflod hos de lägre instinkterna och skändar i sista hand den
rättrådighet, i vars namn den har förnekat Gud.»
Härmed, kan man säga, är det avgörande kulturfilosofiska temat
anslaget. Ty liksom det finnes högre och lägre, ja skrämmande
låga former av gudstro, alltefter den etiska beskaffenheten av den
gudom, vartill man bekänner sig (till Guden-despoten,
Guden-hämnaren, Guden-belönaren, Guden-förbarmaren, Guden-förebilden
o. s. v.), så gives det också högre och lägre former av ateism —
och synnerligen högtstående, ideella sådana —, allt efter arten av
de motiv, varpå denna gudsförnekelse grundar sig, och av de mål,
den verkar för. Det gives sålunda först och främst rena
vulgärformer; en magens och könslivets ateism, i släkt med La Mettries
och libertinernas, eller en maklighetens och det godmodiga
sorglöshetens ateism av det slag, som Cibo i »Anthony Adverse»
förkunnar för sin unge myndling (i kapitlet »En anständig
däggdjursfilosofi»). Bredvid dem förekomma andra, skarpare former; en
hatets och hätskhetens ateism hör alls ej till sällsyntheterna. Men
det gives också, frestas man säga, en ateism efter Guds
sinne; en sådan, som i rättfärdighetskänslans, sanningskravets
och den rena idealitetens namn sopar bort ortodoxiens mer eller
mindre antropopatiskt färgade gudsföreställningar och i kraft av
en ren idétjänst, en frivillig hängivelse åt överpersonliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
