Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Generalstabsverket om Gustaf Adolfs krig. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
genialiska elementet lios Gustaf Adolf finner man här föga spår
av; så t. ex. har ett av hans allra mest storslaget karakteristiska
utbrott, ett av de bästa ting som veterligen någonsin sagts kungar
emellan, nämligen då lian i Ulfsbäcks prästgård, efter åtskilligt
pokulerande med den något vrångsinte Kristian, uppbrusande
förklarar för denne hur han och kejsaren skola taga varandra vid
öronen, inte ansetts värt att citera, ehuru det väl dock speglar
en sida av hans stämning inför de tyska perspektiven, bortsett
från vad det ger av hans egenart.
Denna markerade skygghet för det personligt konkreta kan
illustreras med ett annat litet exempel. I striden vid Dirschau,
i augusti 1627, blev Gustaf Adolf som bekant sårad av det skott
av vilket han allt framgent »bar lod i livet»; och Oxenstiernas
noggranna redogörelse för blessyren citeras där: »Tu finger från
strupen i halsen på högra sidan, så att lodet gick över axelbenet
och fastnade över skulderbladet i musklerna, så att armen slog i
höjden.» Några månader tidigare samma år, vid det nattliga
försöket tvärs över Weichsel mot skansen Käsemark ovanför
Dan-ziger Haupt, fick han också ett lika farligt tillbud, och Oxenstierna
har lämnat en lika noggrann redogörelse för detta: »Och i
detsamma slog sig olyckan till att H. K. M:t, stående i båten, blev
själv skjuten med ett lod snett i buken; varöver H. K. M:t icke
visste annat än att lodet var gånget in uti inälvorna, rodde till
lands och fordrade folket av igen ... Men så är Gud till tackandes,
att det som efter ämnet haver varit farligt likväl nådigare är
avgånget, i det lodet fastnat i det feta.» Här har Oxenstiernas
konkreta beskrivning tydligen tett sig betänklig, ty denna gång
citeras den inte; allt som nämnes är att kungen blev sårad och att
skadorna voro av ofarlig beskaffenhet. Likväl skulle man ju
kunna förfäkta att till och med upplysningen att kulan fastnade
i det feta är ytterst betydelsefull och tankeväckande: om kungen
varit vid mindre gott hull, hade kulan gått längre in och Sverige
gått miste om sin storhetstid.
Anmärkningar som dessa äro förmodligen småaktiga ocli kanske
från andra temperaments synpunkt meningslösa; i varje fall äro
de av harmlös arf och beröra inte på minsta sätt verkets rent
vetenskapliga kvaliteter. Man får också betänka att det inte kan
vara så lätt att vara skrivande generalstab: en sådan kan ju inte
gärna umgås med sina ämnen fullt så obesvärat som vanliga
skribenter. En gång vände sig en nyanställd ledarskribent i »The
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
