Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Svensk lyrik nu. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK NU
Av fil. lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
ILN BERÖMD norsk poet, som någon tid gästat Sverige, tog
nyligen till orda i en tidskrift för att uttrycka sina bekymmer över
den svenska lyriken; den hade enligt hans mening kommit i
händerna på en rad versvirtuosa pessimister, som fyllde den med en
dysterhetens och livsfientlighetens ton, gjorde den till ett redskap
åt desperation och dödsstämning i stället för en livets
befräm-jare och hjälpare. Om den norske gästens klagan offentliggjorts
på någon mera uppmärksammad plats, skulle den väl ha utlöst
en hel bifallsstorm, besläktad med den som hälsade herr Engbergs
och det trygga bondförståndets aktion i frågan om kylbergstavlan.
Naturligtvis kan också någonting ligga i de välvisa
förmaningarna. Det finns inför tidens allmänna sönderslitenhet och nöd en
viss tendens att övervärdera själva lamenterandet; med ett slags
överkompenserad mindervärdighetskänsla vill man i vårt
undanskymda land stundom excellera i skrivande om giftgaser,
skyttegravar och allmän fasa och fäster kanske onödigt stort avseende
vid kravet att en allvarlig diktsamling helst skall syssla med just
dessa ting. Den svenska skyttegravslyriken liar verkligen något
av ställningskrigets egen monotoni och är alltså såtillvida
realistisk; men det torde vara dess huvudsakligaste förtjänst, och inte
ens en så intelligent författare som Karl Ragnar Gierow — i sin
f. ö. naturligtvis djupt spirituella och fängslande bok »Ödletid»
(1937) — kan få mycket ut ur den.
Men om man sålunda här ocli var i den svenska dikten kan spåra
risker för en väl energisk och pliktskyldig tragik, så är detta ett
fenomen pä ytan. I själva centrum, i de sista årens verkligen
betydande diktsamlingar, finner man den djupa nödvändighet, som
gör de bekymrade tillropen högst överflödiga. Som ali
väsentlig dikt står också den nuvarande svenska — på sitt eget
särpräglade vis — inte i dödens utan i livets tjänst. Den är sällan
angenäm, ett lättsamt tillbehör till den mjuka länstolen och det
varma eftermiddagskaffet. Men sådan är nu en gång den stora
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
