Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Svensk lyrik nu. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
förnyad rikedom, då han tolkar den oändlighet som kan mängas
in i ett enda ögonblick av lycka:
Du sommarstund, då livet själv blir sång
och strör ur över markerna sitt fång
av blommor som hon samlat in tills nu,
för att bli full av lycka såsom du.
Hon glömmer allt för vad som nu just är,
för fånget hon på sina armar bär
och jublet i sitt unga modersbröst
som vindens nynnande ger stillsam röst.
Och ban kan ge samma vidd av evighet, av allmängiltig och stor
symbolik, betydelsefull för hela vår syn på universums ödslighet
eller hemkänsla, åt en enda, tillsynes tafatt, jordisk scen.
En mor som hämtar in om kväll
från mörknad gård kring huset
ett bortglömt ting, från isig häll.
Tyst tar det in i ljuset.
Lagerkvists dikt ger utblickar över själens beklämning och
fångenskap: allt som hotar den, alltifrån det förgångnas och
skenbart sedan sekler övervunnas djuriska rop och till den moderna
människans självgoda livsförstelning. Men det hos honom som
griper och renar mest är hans ljusa tonfall, hans visshet trots allt
om det evigas verklighet. Det suveräna, det allt annat
överskuggande, i själva den innersta upplevelsen, får sitt fullkomliga
uttryck i bilden av en man som skall brännas:
Sent i kvällen först till bålet
själen som med Gud har talat.
Den yttre plågan är honom likgiltig: bålets flamma angår honom
inte, ban är redan längesedan tänd och förtärd av den enda eld
som är av betydelse:
Ej kan dessa lågor tända
den som himmelsk eld hugsvalat,
läppar, hjärta som förbrända
är för att med Gud de talat.
Sådana rader kan man inte bedöma. Man kan ta emot dem. Och
man kan i dem se det slutliga beviset för att den svenska diktens
träd i detta nu verkligen är ett blommande träd, som icke har
släppt sitt fäste i verkligheternas jord och icke heller har
upphört att sträcka sin famn mot evigheten.
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
