Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 12 dec. 1937 - Roosevelt, opinionen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
landets gränser. Få av hans företrädare lia någonsin intagit en
sådan ställning, och redan på detta tidiga stadium hördes röster som
yrkade på att han skulle låta välja sig en tredje gång 1940, trots att
alla presidenter före honom med eller mot sin vilja måst rätta sig
efter Washingtons föredöme och nöja sig med högst åtta års
ärnbets-tid. Personligen var han allmänt aktad i alla internationella rådslag,
och enär han därvid sällan eller aldrig yttrat något, väntade man med
aktning på hans ord. Det amerikanska näringslivet hade rest sig ur
en lågkonjunktur, som hotade med ekonomisk revolution; jordbruket
liade vunnit ny styrka; fackföreningsrörelsen tycktes vara på väg att
sent omsider nå erkännande i sforkapitalismens fädernesland. Allt
var Roosevelts förtjänst. Han var, i sanning, en stor statsman. Och
för att underlätta hans fortsatta riksgagneliga verksamhet valde
amerikanska, folket — som i 46 stater av 48 givit honom sin röst vid
presidentvalet — en kongress, vars medlemmar med relativt få
undantag förbundit sig att arbeta för presidentens »New Deal».
På något egendomligt sätt har glansen under det gångna året
börjat bli litet matt. Fortfarande talas det om en tredje valperiod, men
inte riktigt lika säkert eller ljudligt som förut. Fortfarande är
presidenten omåttligt populär hos de breda lagren, men både bland
politikerna, bland de intellektuella liberalerna och bland
fackföreningsledarna har man i någon mån tappat smaken för honom. Affärslivets
män ha naturligt nog aldrig i nämnvärd grad sympatiserat med en
president som — ej utan rätt — utmålat dem som hänsynslösa
blodsugare och förtryckare, men de våga nu med större säkerhet än förr
uttrycka sin misstro till presidentens politik. Ödet har givit dem
vapen i händerna. Men så har presidenten också haft otur.
När kongressen första gången samlades 1937, befanns det att
regeringsmajoriteten var alldeles ohanterligt stor. Alla voro beredda att
stödja Roosevelt, d. v. s. att medverka till ökade statsutgifter för
sociala ändamål, särskilt i den mån dessa kunde bringas att gynna
deras egna stater och väljargrupper. Ehuru regeringsledning av
konstitutionella skäl liar sina svårigheter i Förenta Staterna, kan
man utan tvekan säga att de yttre möjligheterna voro goda, men
också att majoriteten var så jättelik att det krävdes en både fast och
skicklig ledning för att hålla ihop den. Framför allt föreföll det
uppenbart att det ekonomiska programmet utgjorde dess
sammanhållande band, ocli att det var här regeringen måste sätta in sina krafter.
Men Roosevelt började i en annan ända, och det kan inte förnekas
att han objektivt sett hade goda skäl härtill. Han upptog, liksom
Jefferson och Jackson före honom, en strid med Högsta Domstolen,
som i upprepade fall och på tämligen naturrättsliga grunder hade
förklarat hans lagstiftning stridande mot författningen, väl att
märka alltid först sedan den kritiska situationen tills vidare var över.
Roosevelt ville icke beröva domstolen dess konstitutionella
prövningsrätt. Men han föreslog i sina egna budskap och sina språkrörs
lagförslag kongressen att utöka antalet domare från 9 till 15, vilket
skulle ge honom tillfälle att utnämna meningsfränder och skapa en
750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
