Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gösta Ekman. Några konturer av hans konstnärsgärning. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O. Wieselgren
sig bemärkt var ban föga mera än en prydlig och charmerande
jeune-premier, om vilken man med visshet kunde förutspå att han
skulle komma på många vykort och ställa till mycken oreda i
lättrörda backfi schhjärtan. Vid sin första närmare bekantskap
med Stockholmspubliken — på Svenska Teatern spelåret 1913/14 —
fick han så gott som oavbrutet höra sig kallas vacker, älskvärd
och elegant, men något intryck utöver vad som innefattas i dessa
epitet gjorde han icke. Första gången man anade att han liade
något belt annat och mera betydelsefullt att bjuda på var på
våren 1917, då ban fick spela den unge Gustav IV Adolf i ett
välmenande men mycket tafatt historiskt skådespel av
kommendörkapten Arnold Munthe, behandlande Magdalena Rudenschölds
tragiska livsöde. Den gestalt han där skapade var något fullkomligt
nytt och häpnadsväckande: en överdådigt gjord karakteristik, en
replikkonst, som nådde fulländningen, och en plastisk teknik, vars
säkerhet måste imponera även på den mest kritiske
bedömare. Man förstod efter att ha sett denna prestation, att den
ännu icke trettioårige skådespelaren liade en framtid för sig,
vars gränser man icke kunde utstaka.
Närmast fick han emellertid icke tillfälle att fullfölja de
utomordentliga ansatser, varom hans Gustav IV Adolf bar vittne.
Under de följande åren sysselsattes han huvudsakligen i den
repertoar av skickligt ihopkomna men tomma och intiga
komedier, som den tidens publik älskade över allt annat. Ett par
försök i mera betydande uppgifter (Falk i Kärlekens komedi,
Romeo i Romeo och Julia) slogo icke särdeles väl ut; bristen på
medveten och sakkunnig regissörskritik hade väl härvidlag också
sin skuld i misslyckandet. Säkerligen var Gösta Ekman under
denna tid för litet säker på sig själv, på sina konstnärliga
möjligheter och sin personliga skaparkraft. Han liade av publik och
kritik riktats in på en linje, som han innerst icke trivdes med
men som han kände en viss skygghet för att lämna. Det blev
egentligen på ett slags smygvägar som han kom att närma sig det
verkliga karaktärsfacket, inom vilket han skulle finna sin stora
konstnärliga livsuppgift.
Ett obetydligt stycke om Struensee av en tredje rangens tysk
författare, Otto Erler, gav honom ett säkerligen varmt
efterlängtat tillfälle att återigen anknyta till uppslaget från Gustav IV
Adolf-rollen. Som Christian VII, den bisarrt förvridne, barnsligt
elake men dock i sin hjälplöshet på sitt sätt ömkansvärde ko-
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
