Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1937. Av Olof Enckell - Rabbe Enckell: Valvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
En stråle guld än på mitt årblad bränner,
men målet för min färd jag ännu icke känner.
Och över horisontens krön ett ljus som ej är dager
med främmande och sällsam makt mig omotståndligt drager.
Att längta på ett jordiskt vis jag inte mera minnes
■— när ensamheten är som störst den icke längre finnes.
En lycka av ett hemligt slag mig tyckes allt förklara,
och allt är endast måttlös ro uti ett tidlöst vara.
Där båten gått nu tecknar sig i silverglans en fåra
— allt snabbare och lättare jag lyfter tyst min åra.
Då störs mitt sinne av ett sus, en dämpad ordlös kvidan
— jag stannar rodden och jag lyss i spänd och ängslig bidan.
Vad är det för ett livets bud, som över vattnen ilar?
Vad vill det mig? Jag känner blott att jag min åra vilar.
Än mera sällsamt än förut kring vattnen skenet glänser
— var är jag själv, stod jag ej re’n vid timlighetens gränser?
Då känner jag ett smärtsamt sting — det är som något rämnat
— min båt jag vänder långsamt om mot stranden som jag lämnat.
I sin lyriska samling »V a 1 v e t» går Rabbe Enckell fram på den
väg han beträdde redan i sin senaste diktbok »Tonbrädet». Han
söker en syntes mellan modernism och klassicism. Detta innebär, att
han eftersträvar en förening av sträng formskönhet och symbolisk
expressivitet. Rytmerna och bildspråket röja en målmedveten
anknytning till antiken, men samtidigt ha hans strofer bibehållit den
fria, personligt explosiva prägel, soin kan sägas utgöra den äkta
modernismens djupaste särmärke.
Av egocentriciteten, som präglade Enckells tidigare lyrik, finnes
inte mycket kvar i »Valvet». Jaget har trätt tillbaka och gett plats
för allmänmänskliga förnimmelser och erfarenheter, vilka skalden
försöker gripa i från den grekiska mytologin tagna bilder. Dikterna
ställa rätt stora krav på läsaren; utan en rätt ingående kännedom om
den forngrekiska föreställningsvärlden har man inga möjligheter att
tillgodogöra sig samlingen som helhet. Men har man de nödiga
litterära förutsättningarna, torde man erkänna »Valvet» som en av den
finlandssvenska modernismens djärvaste och konstnärligt
intressantaste prestationer. Jag citerar dikten »Peiritoos»:
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
