Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ynglingakonungars ättartal. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGAKONUNGARNAS
ÄTTARTAL
ä rek vä de till konung ragnvald heidumhar
av tjodolf från hvin
Översatt av FRANS G. BENGTSSON
Inledande anmärkningar. Det versmått, på vilket denna högst
ryktbara katalogdikt över Sveriges äldsta kungar är avfattad, är
kviduhattr, en av regler fast bunden förädlad bildning ur
fornyrdislag. Andra någorlunda fullständigt bevarade stora skaldedikter på
detta mått äro Egil Skallagrimssons Sonatorr ek och Ar inb jar nar
-kvida. Reglerna för kviduhattr äro inte alltför svåra; i varje fall
betydligt mycket enklare än för drottkvätt, det klassiska mått som
var skaldediktningens förbannelse (emedan skalderna funno dess
ständiga användning vara en hederssak, ehuru det var alltför svårt
för de flestas förmåga) och som i svårighet endast torde överträffas
av vissa forniriska mått. I jämförelse därmed gör kviduhattr ett
intryck av harmlös naturpoesi. De udda halvverserna skola ha tre
stavelser, de jämna fyra eller fem; varje sådan halvvers skall bilda
en någorlunda fast grammatisk enhet; enkel allitteration skall
finnas mellan helversernas båda hälfter; assonans förekommer inte.
Det bör därför vara åtminstone principiellt möjligt att återge en
kviduhattr-dikt med bibehållen form. Största svårigheten blir, att
man på fornnordisk tunga hade långt mera lakoniska
uttrycksmöjligheter än vad fallet är för oss; det disponibla antalet stavelser vill
därför inte alltid räcka till för en översättare som, under strävan att
bevara något av originalets specifika ton, även vill göra innehållet
rättvisa.
Trots de bästa förhandsuppsåt har i denna översättning det
formella schemat inte kunnat strängt följas. På ett antal ställen ha
stavelserna i udda halvverser fått bli fyra; och det är endast en klen
tröst att Tjodolf själv någon enstaka gång, och Egil till synes oftare,
tillåtit sig samma frihet, ty sådant kan i de föreliggande texterna bero
på förvanskningar. Vidare har allitterationen ofta fått bli lidande
(någon gång ersatt av assonans), hellre än att ett klart och konkret
innehåll skulle snedvridas under försök att rädda densamma. Ett
exempel på hur översättaren i sådana fall stundom får var nöjd med
en kompromiss, när inte allitterationen erbjuder sig av sig själv, är
följande: I strofen om Yngvar säger Tjodolf att denne kung föll i
härnad mot esterna, varpå han vill meddela att den fallne satts i hög
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
