Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Historieskrivningen i det totalitära Tyskland - Justus Möser — en tysk gestalt. av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
nu ej längre ägare utan blott en arrendator, som på order av
vederbörande tjänsteman kan ersättas med en annan, partitrognare. Ett
nät av förvaltningstjänstemän omsluter hela hans verksamhet och
ger honom direktiv för vad han skall så, köpa eller sälja. Man kan
knappast tänka sig större kontrast än mellan den germanska
arvegården och det tredje rikets.
För Möser låg, i enlighet med hela hans germanska
rättsuppfattning, rättens ursprung hos den enskilde. Denne och ej överheten var
närmast att i ord och handling hävda sin rätt. Nävrätten, sådan den
utbildats på germansk grund och tillämpades inom området av
hävdvunnen ordning, karakteriserade därför Möser såsom »ein Kunstwerk
des höchsten Stils» och som ramen för folkets försvar samt
utbildning till känsla av sin ära och kraft, »Oberoende av den vid ord och
former bundna domaren skulle varje människa hävda sin rätt genom
egen kraft» samt blott med frivillig hjälp från andra. Och därigenom
skulle bonden tryggas mot godtyckliga övergrepp från
ämbetsmännen.
Samma självständiga ställning gentemot överheten skulle för övrigt
varje medborgare intaga i frågor rörande det allmänna; förtroende
till regeringen, ej blind lydnad, måste vara statens grund. Envar
borde med egen blick »die Blendungen durchschauen können, welche
ein despotischer Ratgeber zum Nachteil seiner und der deutschen
Freiheit oft nur mit mässigen Kräften wagt».
Denna rent germanska idé kan naturligen ej praktiseras i någon
modern stat. Upplysningstidens rationalistiska uppfattning av
rättsväsendet såsom ett medel för stat och folk i den krassa nyttans
tjänst tillgodoser måhända bättre det praktiska livets krav. Den
tidsrörelse som för Europa uppställde enhetliga rätts- och
kultur-normer och soin i sista hand bidrog att förena Tyskland även
politiskt, kunde ej väja för en så subtil uppfattning av rättens grund
och väsen, låt vara att Möser i många avseenden såg psykologiskt
djupare och sannare än tidens nyttighetsivrare. I en tid, då de
nationella idealen visat sig segerrikare än någonsin, har det sitt
intresse att iakttaga den förändrade inställningen till Mösers ideal.
Ändamålsenligheten har varit den nya nationalismens ledtråd, ej
tradition eller personlig känsla av rättens bindande kraft, och
disciplin har varit medlet, ej det germanska fria samtycket till rätten.
Som motvikt mot den rådande statsabsolutismen var det dock av
oskattbart värde, att den folkliga rättsuppfattningen fick en
hängiven och inflytelserik tolk. Både i engelsk och tysk rätt kan man
följa en kamp mellan motsatta idéer på detta område. I Tyskland
har först tredje riket kunnat utplåna alla spår av germansk
rättsuppfattning, och detta till stor del blott genom att sätta etiketten
»urgermansk» på statsabsolutismens seger.
Statstjänarnas oavhängighet var även ett praktiskt viktigt
postulat, grundat på Mösers uppfattning av det germanska samhällets
egenart. De skulle ej vara beroende av godtycket hos en regent. —
Bland de få punkter, som våra dagars Tyskland kan upptaga utan
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
