Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Stormaktstidens anda, uttryckt i dess diktning. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormaktstidens anda
Zelt», där Lucidor prisar den lycklig, som får bryta upp från
världen och lämna dess oro och förvirring bakom sig: allt
människoliv var blott ett sken, en skugga som försvinner, en vind som
flyr. Temat varieras på svenska i ett par mäktiga strofer i den
patetiska psalmen »O Syndig Man! som säker är och trygger!»,
i vilken förgängelseförkunnelsen erhållit en för Lucidor
karakteristisk social tillämpning. Sitt kanske mest gripande uttryck
har den emellertid fått i »It Samtaal emellan Döden och en säker
Menniskia», för vilken Jesu liknelse om den rike kornbonden ligger
till grund, en dikt som för stormaktstiden utgör en motsvarighet
till den wallinska »Dödens ängel» under romantiken. Dialogen ger
en skärande skarp belysning åt den fruktansA^ärda osäkerhet, som
kännetecknar alla mänskliga förhållanden.
I förgängelsekören faller också lantmäteridirektören och
storsvensken Gunno Dahlstierna in med sin kraftiga bas. I den
pampiga introduktionen till gravskriften över pfalzgreven Adolph
Johan och pfalzgrevinnan Elsa Elisabet skildras tiden först som
ali ljuv skönhets förhärjare. Men så vidgas perspektivet, ocli
förgängligheten växer ut till en historisk makt, som bryter sönder
borgar och fästen och störtar väldiga konungariken och förintar
allt. Mot förgänglighetens makt förmår människan intet.
Tapperheten står maktlös, den av skönhet ocli hälsa och krafter strålande
ungdomen dukar under, mannahoppet sviker. Det är betecknande
för motivets så att säga konstitutiva karaktär för en
1600-tals-diktare, att det hos Dahlstierna också dyker upp i hans poetiska
kraftprov, i det med hela barockens rika orkester spelade
sorge-kvädet »Kunga Skald». I det tröstetal, som han här låter en
prästman hålla till den med anledning av Karl XI:s död djupt
be-drövade moder Svea, kan han inte låta bli att predika över tidens
stora älsklingstema, 0111 dödens alltförstörande makt och om
människolivets bräcklighet, det är »Ett Sole-grann: Et Inte».
Även Johan Runii mångstämmiga lyra hade en sträng, som
klingade med starkt ljud för denna tidevarvets härskande
grundstämning ocli denna klang hade en markant personlig ton. Detta
blir uppenbart, om man tar del av hans av Böök först
uppmärksammade poetiska mästerverk, »uttrycket för det högsta ban
kunde nå», dikten »Öfwer Werldenes Fåfängligheter». Den inledes
med en allmän betraktelse över hur föga allt jordiskt kan
tillfredsställa människans längtan och liur snart det måste förloras.
Och sedan övergår Runius till att i olika av på en gång festlig
409’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
