Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Stormaktstidens anda, uttryckt i dess diktning. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Rulling
Det är samma mentalitet, som även kännetecknar Lasse Lucidor,
som djupast sett förklarar denne oförbätterlige ATagabonds
grandiosa likgiltighet för människors domar och de högas gunst, för
framgång, ära och ryktbarhet. Denna var väl som hos Stiernhielm
delvis en temperamentssak, men den var också något mer ocli något
annat. Den var en övertygelse och en förvissning. Lynnesdraget,
som framträder redan i diktningen, där han förklarar »Werldens
Gunst» vara »en Byggning satt på sand» ocli »adlig Ätt» »it Ord
som glöms ok nämpnas», får emellertid även det sin verkliga
relief först i Columbus’ klassiska skildring. Anekdoterna äro ju
kända, men de äro ständigt lika nya och lika levande friska. Den
svenske Diogenes går där gatan framåt och sjunger med full hals
sina sånger i vissheten om att »wädret eller luften war allmen ock
altså hvar ok en hade fritt til at bruka henne, wari sig i sång,
speel eller tal», att tungan var hans egen och att »wijsan den han
sang, hade ban sielf componérat». Och han bryr sig inte om att
som sin följeslagare Columbus ta av sig hatten och bocka sig, när
greve Pär Brahe, rikets drots, åker förbi. »När jag baad honom
bättre anwända sine gåwor, sökja ynnest lioos de höge, deraf han
kunde winna både födan ock ähran, swarade han, at det wore wäl
tokot at sällja sin frijhet för någre liundrad Bichzdaler om åhret:
Och dertill wore ded en idel inbillning om den ähran.» Kände sig
Lucidor på detta sätt suveränt fri gentemot värld och människor,
så kände han sig å andra sidan bunden av evighetens verklighet
i skräck och förtröstan. Tanken på de eviga kvalen kom hans
hjärta att darra och håren att resa sig på hans huvud och gav
honom det rätta perspektivet på ali världslig fåfänglighet. Men
vissheten om evighetens värld och dess herre fyllde också hans
sinne med trygghet och förtröstan, med frimodighet t. o. m. inför
döden och domen. Även om döden var »faselig», gjorde den
honom dock icke »häpen», »ty ban är af Christo dräpen och kan
intet skada mig». Och även om han hade ali anledning att frukta
domen, då han hade »illa giort», hade han dock den liugsvalande
trösten, »at min Broder JEsus dömer» (»Herre Gud för tig iag
klagar»).
Trots den i de ovan anförda anekdoterna framträdande
motsättningen till Lucidor fanns det i själva verket även hos Columbus
något av samma i vissheten om den eviga verkligheten bottnande
överlägsenhet gentemot den jordiska tillvaron och dess
förhållanden. Den framträder framförallt i hans inställning till dödens
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
