Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6
- Tvåkammarriksdagens professorer. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sefve fram till fysikerna bankofullmäktigen E. Björnsson och
— som den sist invalde — Liljeholmschefen Harald Nordenson.
Låt vara att de flesta av de förutvarande akademikerna efter att
ha lämnat den akademiska miljön kanske något omformats av
de nya arbetsuppgifterna och den nya omgivningen — deras
insatser, och ej minst deras stil, måste delvis föras på den
akademiska representationens konto.
*
I sin för elva år sedan utgivna bok »La république des
professeurs» har Albert Thibaudet använt ordet »pédantocratie» för
att rubricera den epok, då akademiker som Herriot, Blum och
Painlevé syntes ta ledningen före advokaterna. Det befogade i hans
karakteristik skall här ej dryftas. I Sverige ges det ej rum för
tal om någon pédantocratie. I vår tvåkammarriksdag har
ledningen alltid delats mellan olika samhällsklasser: jordbrukare,
industrimän, ämbetsmän, på sistone även kroppsarbetare. Att den
högre bildningen ej har något monopol framgår blott av ett så
enkelt faktum, som att ingen statsminister sedan Sandler
(1925/26) haft en akademisk proveniens. Det har varit ett
särmärke och i regel också en styrka för svensk folkstyrelse, att
den i så hög grad byggts på samverkan mellan skolade krafter
och de dugligaste ur folkdjupet.
Syftemålet med ovanstående inventering har endast varit att
— utan politiska värdesättningar av individuella
riksdagsinsatser — söka visa det gottköpsmässiga i talet om professorernas
bristande fallenhet för parlamentariskt arbete. Inventeringens
fakta äro tydliga nog. Många av vår senaste riksdagshistorias
yppersta personliga prestationer härröra från akademikerna. Å
andra sidan skall man därför icke generalisera. Åtskilliga
professorer ha nog aldrig eftertraktat att få uppbära den stora
rollen utan inskränkt sin ärelystnad till att bli fackmän. Andra
ha nog betraktat tiden i riksdagen blott och bart som ett
intermezzo; även när deras energi på Helgeandsholmen kunnat vara
stor ha de ändock i vetenskapen sett sin främsta livsuppgift.
Ytterligare ha kanske några föredragit att få tänka fritt i stället
för partimässigt rätt och glatt offrat det storpolitiska inflytande,
som kanske eljest vinkat. Men naturligtvis har också ärelystnad
ibland förbytts i grusade förhoppningar — för professorer såväl
som för otaliga andra. Man bör med andra ord lägga rimliga
perspektiv även på den akademiska representationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:28:35 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1938/0435.html
