Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitetens rätt och segermakt. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elis Håstad
erövringskrig, ha återuppväckts från det döda. Det gäller om
Norge, det nu nittiofemprocentigt fria Island, den irländska
fristaten, Polen, Litauen, det gamla kungariket Böhmen, Serbien
och Bulgarien; ja, det nya Grekland har ännu finare anor.
Rumänien räknar sin upprinnelse i två gamla furstendömen,
Estland och Lettland på visst sätt sin i den tyska ordensstaten. Av
de nya staterna är det blott Finland och Albanien, som ej bakom
sig ha några kända äldre, fastare organiserade självständiga
statsbildningar men som likväl bevarat sin starkt särpräglade
kultur århundraden igenom. Sina markantaste uttryck ha
nationalitetsrörelserna därjämte fått i de tyska, italienska och
spanska nationalstaternas uppkomst och konsolidering, i
Spanien dock på bekostnad av de språkligt åtskilda baskiska
provinsernas frihet, som måhända i Guernica och Bilbao i fjol fick
sin blodiga epilog; det restlösa utplånandet av de
månghundraåriga, i dikt och politisk vetenskap ofta förhärligade småstaterna
i Tyskland, Italien och delvis Spanien är nationalitetsrörelsens
kanske största kraftyttring. Endast Skottland, som för England
är vad Bayern var för Preussen, det gamla Burgund, varav
spillrorna kringströtts och som nu ej längre inrymmer någon
originell kultur, det språkligt trekluvna och därför obestämbara
Siebenburgen samt slutligen de sydryska folken från lillryssarna
i Ukraina (och rutenerna i Tjeckoslovakiet, Polen och Rumänien)
till de turkiska stammarna kring Svarta och Karpiska haven
innehade i äldre tider en självständighet, som nu upphört att
finnas till. Av dessa historiska områden representera dock
endast de osteuropeiska längre något politiskt problem.
Det moderna Europa är alltså i färd med att restaurera
kartan med medeltiden som modell. Blint eller seende har man gått
tillbaka till den tid, då Europas folkraser avslutat sina
omvälvande vandringar och folkkulturer grundlades, som helt eller
fragmentariskt fortlevt oberoende av statsbildningar. Givetvis
är det ej härvid tal om någon precisionsartad kalkering, ej
heller om en spikrak utvecklingskurva. Men lagbundenheten i
utvecklingen är ofrånkomlig. När det ena underkuvade folket
efter det andra förmår resa sig ur seklers tryck eller förtryck eller
— å andra sidan — språkligt enhetliga men politiskt splittrade,
historiskt patinerade stater försvinna, måste slutsatsen bli, att
man i nationalitetsrörelsen möter en utvecklingsmakt, i sig själv
så ohejdat stark, att den ej har något i styrka jämbördigt alter-
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
