Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Tysk arbetsrätt före och efter 1933. Av Alvar Odholm - Alfred Hueck: Deutsches Arbeitsrecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
Ur Huecks eget arbete kunna hämtas exempel på vilka egenartade
svårigheter som under sådana förhållanden uppstå för en
vetenskaplig behandling av rättsstoffet. Före 1933 rörde man sig alltid med
termerna »arbetsgivare» och »arbetare» eller »arbetstagare». Den
nyare tyska lagstiftningen undviker konsekvent dessa termer, »enär
klasskampsideologien brukade anknyta sig just till dem». Någon ny
enhetlig terminologi har emellertid icke skapats genom de nya
lagarna. Ilueck anser det trots detta omöjligt att använda de gamla
termerna i ett vetenskapligt arbete. Han använder i stället termen
»Dienstberechtigter» för arbetsgivare och »Beschäftigter» för arbetare.
Särskilt termen »Dienstberechtigter» för arbetsgivare verkar rätt
misslyckad, ehuru den visst icke är någon nyskapelse utan
förekommer redan i Bürgerliches Gesetzbuch.
När man tar del av Huecks redogörelse för det tyska arbetslivets
organisation, lägger man kanske främst märke till att den tyska
ar-betsfronten icke såsom de gamla organisationer, i vilkas ställe den
trätt, reglerar löner och andra arbetsvillkor. Arbetsfrontens
uppgifter äro till stor del närmast av pedagogisk art, såsom att sörja för
yrkesutbildning och att utdela utmärkelsen »nationalsocialistiskt
mönsterföretag». Vidare ha vissa sociala uppgifter anförtrotts
ar-betsfronten.
Vem är det då som i själva verket har makten över arbetsvillkoren?
När man läser lagen om det nationella arbetets organisation, får
man närmast det intrycket, att lönen skall bestämmas i de
arbets-reglementen, som företagsledaren (i regel den som är ägare av
företaget) själv irtfärdar, sedan han hört representanter för de anställda.
Dessa arbetsreglementen kunna revideras av en statlig ämbetsman,
»der Reichstreuhändler der Arbeit».
Emellertid finnes det en möjlighet för dessa »Reichstreuhänder der
Arbeit» att »till skydd för de anställda» själva utfärda en
»Tariford-nung», upptagande arbets- och lönevillkor men icke, såsom
arbets-reglementena, gällande för ett enda företag utan för ett flertal
företag. Dessa »Tarifordnungen» äro för närvarande och enligt Hueck
även för överskådlig tid framåt av ojämförligt mycket större
betydelse än arbetsreglementena i vad det gäller regleringen av lönerna.
Redan namnet »Tarifordnung» ger oss anledning att tro, att vi här
stå inför den nya tyska rättens närmaste motsvarighet till
kollektivavtalen (det tyska namnet på kollektivavtal var »Tarifverträge»). Så
är också fallet. Det visade sig snart att man icke med ett penndrag
kunde avskaffa den reglering av arbetsförhållandena, som förut
framkommit genom förhandlingar mellan arbetare- och
arbetsgivareorganisationerna. Genom en förordning av riksarbetsministern
förklarades därför helt enkelt, att alla de gamla kollektivavtalen tills vidare
skulle äga giltighet men nu som »Tarifordnungen» i stället för som
»Tarifverträge». För att skapa klarhet över vilka kollektivavtal som
på detta sätt ännu skulle gälla, påbjöds sedermera att de före den
1 juli 1937 skulle upptagas i ett offentligt register. Alla bestämmelser
i kollektivavtalen, som hänföra sig till de förut bestående organisa-
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
