Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 oktober 1938 - Ur sovjetarbetarnas liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
stenslipare och byggnadsarbetare. Skildringen gör alla intryck av
att utan överdrifter i någondera riktningen vara sanningsenlig. Just
därför att den — utan att innehålla några egentliga nyheter —
verkar fri från sensationalism finna vi det av intresse att göra några
sammandrag därur till belysning av de sociala förhållandena i våra
dagars Stalin-Ryssland.
Inledningsvis vilja vi nämna att ifrågavarande italienare i sitt
land hade dömts för illegal politisk verksamhet till 18 års fängelse
men lyckats undfly straffet och på »Röda hjälpens» förord fått
inresetillstånd till Ryssland. Han inrangerades där bland de s. k.
aktivisterna och förlänades som sådan och såsom utlänning en vida
bättre ställning än de inhemska arbetarna. Offentligt gav han
emellertid uttryck i Ryssland för sin indignation över arbetarnas
fruktansvärda levnadsförhållanden. Kritik är emellertid illegal; han
kastades i fängelse och lyckades först efter flera månader komma ut
ur landet.
Alla utländska arbetare i Bobrik-Domsk, kolgruvan 10 ab, bodde
gruppvis i cementbaracker. Dessa voro indelade i rum om cirka
40 kvm., och i vart och ett av dem bodde två å tre personer. Allt var
renligt, i gott stånd och väl uppvärmt. För den vanlige ryske
arbetaren tedde sig detta slags bostäder som höjden av lyx. Oss hade
man anvisat dem, blott emedan vi voro kommunister eller delvis
kommunistiskt sinnade utlänningar, stående i rapport med
offentligheten i våra hemland. Dessutom voro vi alla högt kvalificerade
arbetare. Tack vare alla dessa omständigheter hade vi försatts i s. k.
privilegierade förhållanden, som f. ö. efter europeisk måttstock voro
ganska måttliga och knappast motsvarade de förmåner, som
okvalificerade arbetare i kapitaliststater åtnjuta.
Helt annorlunda levde de ryska arbetarna. De voro sammanförda
i stora gemensamhetsbaracker, ända till 150—300 människor i en
barack. Män, kvinnor och barn — alla måste leva ihop. Enstaka
familjer försökte så långt som möjligt isolera sig genom att omrama
ett bestämt hörn med skynken. Lakan och täcken förekommo icke
på de träbänkar med halmsäckar, som tjänstgjorde som sovläger.
Gruvarbetarna sovo i sina kläder och täckte nödtorftigt över sig
med jackor eller kappor. I barackerna härskade en obeskrivlig smuts:
från ohyra kunde man ingenstädes freda sig, och luften var
genomträngd av tobaksångor.
Stor var skillnaden också i den föda, som bestods utlänningarna
och de inhemska arbetarna. Vi hade särskilda kontoböcker för sådana
produkter som bröd, smör, ägg och mjölk, låt vara att allt var
ransonerat och kunde erhållas blott i små kvantiteter och till för oss
mycket kännbart höga priser. Våra ryska kamrater däremot, som
hade att utföra schaktares hårda arbete, måste åtnöja sig
huvudsakligen med sill, gröt, te och svartbröd. Den kvalificerade
gruv-arbetaren-»stötbrigadiären» (aktivisterna) förtjänade under min tid
ungefär 200—300 rubel i månaden för 150 timmars arbete, alltså i ge-
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
