Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 27 november 1938 - Sanktionsfrågans senaste öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
deise för paktbestämmelsernas räckvidd anses emellertid av vissa
stater felaktig-. Från detta håll gör man i stället gällande, att
sanktionsförpliktelsen alltjämt måste tolkas så som den är skriven, d. v. s. att
den är obligatorisk när det gäller ekonomiska och finansiella
åtgärder.
Denna skiljaktighet i tolkningen har framkallat oklarhet
beträffande Sveriges förhållande till folkförbundet, en oklarhet som i
våras föranledde en aktion i riksdagen från högerns sida, varvid
krävdes att regeringen snabbt skulle verka för en bekräftelse i Genève
för den svenska ståndpunkten. Uppnåddes icke en sådan bekräftelse
bleve det enligt högerns mening svårt för Sverige att kvarstå som
medlem i förbundet. Även från majoritetshåll iittalades emellertid
önskemål om att i Genève få någon sorts erkännande åt den svenska
ståndpunkten. Utrikesministern själv ställde sig i riksdagsdebatten
kritisk till tanken.
Men händelsetempot är överrumplande snabbt i dessa dagar, och
några månader efter det att riksdagen behandlat saken samlades
representanter för de sju s. k. alliansfria småstaterna, Sverige, Norge,
Danmark, Finland, Holland, Belgien och Luxemburg, till en
konferens i Köpenhamn, varvid man — säkerligen efter en aktiv insats
från exc. Sandiers sida — enades om en kommuniké beträffande
förhållandet till N. F. I detta aktstycke tyckte man sig finna spår av
påverkan från den svenska opinion, vars talan förts i högerns
reservation. De sju staterna nöjde sig sålunda icke med att
understryka uppfattningen, att sanktionsbestämmelsen numera var
fakultativ för alla stater, utan framhöllo därjämte att rätten till
handlingsfrihet borde »uttryckligen konstateras»; detta låg, menade man,
i förbundets eget intresse. De sju makterna läto också förstå, att de
skulle återkomma till saken vid höstens Genèvemöte.
Så ingick då, under det stigande hotet av ett världskrig, tiden för
den ordinarie folkförbundsförsamlingens möte. Den svenske
utrikesministern inledde generaldebatten med ett anförande, hållet i
anmärkningsvärt skarp form. Han erinrade om
Köpenhamnskommu-nikén och framhöll, att man av hänsyn till förbundet självt icke
finge upprätthålla föreställningen om att sanktionerna voro
obligatoriska. Därest inflytelserika stater ändock satte sig på tvären, så
ville exc. Sandler betona — »utan att vilja tala om risken för nya
utträden ur förbundet» — att det under sådana förhållanden skulle
vara omöjligt att undgå att N. F:s auktoritet i den svenska
opinionens ögon ytterligare försvagades. (Här stödde sig exc. Sandler
uppenbarligen återigen på den konservativa opinionen i Sverige.)
Utrikesminister Sandiers anförande utmynnade i ett krav på
att »det faktiska läget» borde konstateras och accepteras. Den
följande debatten i assemblén och den politiska kommissionen vittnade
vältaligt om den oklarhet som råder. Exc. Sandler har senare i
sitt tal å K. H. S. förklarat, att sammanlagt 27 stater, varav 19
europeiska, accepterat de sju staternas ståndpunkt, och han hävdar
att Sverige därmed uppnått en relativt tillfredsställande faktisk be-
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
