Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alice Quensel
icke åt någon blodlös neutralitet, utan åt något ofantligt heroiskt:
att söka sanningen. Men gälla dessa bud obönhörligt för
historikern om historien, så gälla de också lika obönhörligt för honom
om det ögonblickets snabbt förbiglidande spel i nutidens
historieavsnitt, som kallas politiken. Naturligtvis är historikern
människa som alla andra med de fördomar, som miljö eller
mentalitet och större eller trängre utsyn i det verkliga livet innebära,
men i egenskapen av historiker, utövad i forskning likaväl som
undervisning, måste ban vara i stånd att höja sig själv över
sina egna begränsningar till en nivå, där visserligen
objektiviteten aldrig kan uppnås, men väl den uppmärksamma,
orienterande iakttagelsen, undersökningen och eftertanken. Förmår
eller vill han icke detta, kan han vara politiker, ej historiker.
Främst skiljer sig historikern från övriga i sin syn på
dagspolitiken däri, att han i den ser sambandet med det förgångna,
inte i en sentimental eller museal traditionskult, men som ett
levande sammanhang, en fortsättning. Hur annorlunda ter sig
inte de flesta dagens händelser, om man minns vad som skedde
bara för tio, tjugo år sedan, eller om man betraktar dem som
sprungna ur intet!
Naturligtvis kan en sann historiker även aktivt delta i
dagspolitiken. Det är kanske en frestelse för den, som ställer
diagnosen, att också vilja söka böta. Men jag får bekänna, att det för
mig alltid varit ofattbart, att historiker kunnat åtminstone med
någon större rättrogenhet bekänna sig till ett visst
partiprogram •— partierna nu som i andra tider måste ju för historisk
syn framstå som symptom och funktioner av olika
samhällsreali-teter och därför alltid vart och ett för sig som berättigat ur
någon synpunkt.
Vare det nu långt ifrån mig att söka komma med några
pedagogiska recept. För undervisningen i historia mer än i andra
ämnen gäller väl, att den blir bäst, när var och en fritt följer
sin naturs lagar i metodiken, och ingenting vore farligare och
tråkigare än bundenhet och likriktning i detaljutformningen.
Lärarens insats är ju alltid först och främst beroende av
hurdan han själv är beskaffad. Det är i hans egen utveckling och
synvidd det avgörande ligger. Ett ämne som
historieundervisningen och politiken kunde därför lika gärna kallas historikern
och politiken. I stället för att diskutera regler av något slag
vill jag få ge några synpunkter.
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
