Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alice Quensel
och att som lärare hjälpa sina elever att icke helt uppslukas av
mängden, kvantiteten. Ty den, som är van att karakterisera varje
tid genom dess särmärken, lär väl inte undgå att se vår tids märke
— den rubrik, som den kommer att få av framtidens
historieforskare: kvantitetens tidsålder. Siffran, det kvantitativa värdet,
behärskar så totalt våra tänkesätt, vår smak, våra
maktförhållanden, att gentemot den är t. o. m. tidens diktaturer att anse som
vanmakt.
Men — i sanningens namn — om också siffran står som en
naturlig fiende till ett gammalt värde: individens frihet, så har den
återigen sitt. Den har varit ett effektivt medel att höja hela
folkklasser till större välstånd och större ansvar. Och stundom kan
individens demokrati och siffrans samverka. Så måste det
åtminstone te sig för en arbetare, en självförsörjande kvinna, som
först genom siffrans argument nått rättvisa och fördelar.
Jag har här pekat på några kontaktpunkter mellan
historiebetraktelsen och inställningen till dagspolitiken. Jag skulle
emellertid vilja tillägga en hänvisning till två områden, som hittills
inte officiellt åtminstone ställts i sammanhang med utbildningen
i historiefacket, men som otvivelaktigt äro mycket givande för
historikern att beträda och som säkert också lockat många
frivilligt. Om historikern, särskilt jämförd med politikern, mera ser
till det varaktiga och tycker sig se liksom ett mönster med
återkommande motiv i historiens väv, då måste han också söka efter
några konstanter som förklaring. Sådana kan man kanske finna
i den yttre naturbetingelsen liksom i själva människonaturen. Jag
syftar på sådana faktorer, som höra till vad man kallat
geopoli-tiken och till psykologien. Det finns samband, geografiska,
mellan hunnernas nederlag vid Katalauniska fälten och den tyska
anstormningens hejdande vid Marne. Vad psykologien beträffar,
är det ju sant, att den nu uppvisar så förtvivlat många olika
riktningar, sinsemellan stridiga, att det nästan tycks att vetenskapen
själv håller på att omkomma. Men för historikern spelar det
heller ingen roll, om själen låter inpassa sig i ett detaljutformat
system eller inte. Man kan för övrigt ana samma verkligheter
bakom mångfalden av symboliska uttryck, som förgäves söka fånga
det skira innehållet. Det är andra drag, som främst äro ägnade
att fängsla historikerns intresse: det nya, att man undersöker
kollektivpsyket, därnäst spelet mellan olika reaktioner och
slutligen böljegången i den psykologiska vetenskapen själv. Det är i
730
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
