Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Omstörtningarnas år — 1938. Av Torvald T:son Höjer, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torvald T:son Höjer
Så drevs Benesj från position tiil position, men alltid för sent för
att möjliggöra en uppgörelse. Å andra sidan gjorde sudettyskarna
aldrig klart, vad som verkligen var deras slutgiltiga krav utan
höjde dem successivt, då läget blev gynnsammare. Deras hållning
var motsatsen till Frans Déaks lika statskloka som högsinta ord
1866: »Ungern begär ej mer efter slaget vid Königgrätz än före
det.» Till denna svårighet i tysk förhandlingsmetod kom, att
sudettyskarna åtminstone delvis ej voro självständiga
underhandlare utan dirigerades från Berlin. Troligt är, att många av dem
gärna skulle hava velat göra upp på basis av en tillfredsställande
autonomi och ingalunda önskade den införlivning med Tyskland,
som för Österrikes del visat sig innebära en omedelbar och
fullständig likriktning under ledning av importerade partipåvar. De
möjligheter, som sålunda öppnade sig, tillvaratogos ej av
Pragregeringen.
Då underhandlingarna syntes bliva resultatlösa, sände
Chamberlain i början av augusti såsom medlare en tidigare ledamot
av Macdonalds och Baldwins kabinett, den ända sedan
Campbell-Bannermans dagar kände lörd Runciman. Formellt var Runciman
blott en privatperson, men ingen svävade i ovisshet om att han
realiter företrädde den engelska regeringen. Hans huvuduppgift
synes hava varit att förmå tjeckerna till så vittgående eftergifter,
att en uppgörelse kunde nås. Alltjämt gjorde Benesj ett segt
motstånd, och de förslag som framställdes under augusti, kunde på
intet sätt anses tillfredsställa sudettyskarna. Under tiden
hårdnade dessas egen hållning alltmer. Den tyska regeringen började
under förevändning av omfattande höstmanövrer sätta allt större
delar av tyska armén på krigsfot. Ett besök av Henlein i
Berchtes-gaden demonstrerade klart, att det egentligen var Hitler själv,
som var Benesjs motpart. En vecka in i september gick äntligen
Prag med på att framlägga ett förslag om självstyrelse i
nationella kantoner, som troligen tidigare skulle hava kunnat rädda
Tjeckoslovakiets territoriella integritet. Nu kom det för sent.
Henlein fick förevändning att avbryta underhandlingarna, och
hela det tyska området blev skådeplats för våldsamma oroligheter,
varvid en del excesser begingos från tjeckisk sida. På partidagen
i Nürnberg förklarade Hitler den 12 september högtidligen, att
om ingen annan hjälpte sudettyskarna, skulle Tyskland göra det.
De följande dagarna tillspetsades läget hastigt. Kriget syntes stå
omedelbart för dörren.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
