Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den ukrainska frågan. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut på att polackerna skulle hjälpa honom att driva ryssarna ur
landet intill Dniepr, varemot hetmanen på ukrainska republikens
vägnar avstod från Östgalizien och Volhynien. Hans två
divisioner förenades med den polska invasionsarmén. De båda
härförarna riktade var sin proklamation till det ukrainska folket:
Pilsudski kom som befriare, icke som erövrare. Han hade erkänt
Ukraina som en oavhängig stat och direktoriet under
general-hetmanen Simon Petljuras ledning som dess lagliga regering.
Men båda missräknade sig. De hade väntat sig en stor
folkresning, men endast några föga talrika friskaror slöto sig till
Petljura. Flertalet av bönderna förhöll sig kallsinnigt och
försiktigt avvaktande. Sedan gamla tider hade godsägarna i landet
till stor del varit polacker. Skulle de nu komma och fordra
tillbaka den jord, som bönderna tagit ifrån dem efter revolutionen?
Offensiven gick visserligen hastigt framåt och den 7 maj intogs
Kiev, men triumfen blev inte långvarig. Ryssarnas motoffensiv
tvang Pilsudski den 13 juni att åter utrymma Kiev och Petljura
måste följa med på den svåra reträtten. Två månader senare
vann Pilsudski visserligen sin stora seger vid Warschau och
kunde sedan på nytt framtränga mot öster, men ett
vapenstillestånd slöts i oktober åtföljt av fredsfördraget i Riga den 18 mars
1921. Ukrainas öde var då avgjort. Även efter vapenstilleståndet
fortsatte Petljuras skaror kampen med förtvivlans mod, men
måste i början av år 1921 uppgiva den och draga sig tillbaka
bakom den polsk-ryska demarkationslinjen.
Jag kan icke här fortsätta berättelsen med en skildring av
Sovjet-Ukrainas öden under de följande åren. Bittert fingo de
ukrainska bönderna ångra, att de icke velat eller vågat kraftigare
understöda Petljura i hans sega kamp. I början såg det
visserligen ut som om Moskva skulle hålla sina löften i nationellt
hänseende. Det uppstod verkligen en med Ryssland federerad
ukrainsk stat med Kharkov som huvudstad, egen förvaltning och
ukrainskan som administrationens och skolornas språk, låt vara
att till ämbetsmän och lärare utsågos pålitliga anhängare av
Lenin och Trotski. Men den regim som här genomfördes var
fruktansvärd i sin hårdhet och förhatlig icke minst för bönderna.
Vana som de voro att bruka jorden var och en på sin egen täppa
voro de förtvivlade över att bli förvandlade till arbetsslavar på
kolhoserna och att avstå jordens avkastning åt den omättliga
staten. Knappast i någon annan del av Sovjetunionen har böndernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
