Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den ukrainska frågan. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemlandet och betraktar sig som den lagliga innehavaren av
regeringsmakten. Jag kan knappast tro, att general Skoropadski,
som bor i Berlin och mig veterligen icke avstått från sina
monarkiskt inställda anspråk på att vara hetman i Ukraina, skulle
ha nämnvärda utsikter, trots att han i viss mån åtnjutit tyskt
stöd. Man får taga för givet, att regeringen i Paris skall skynda
att återvända till Ukraina, så snart det blott blir möjligt. Den
kan räkna sig till godo, att den tillsatts av folkhjälten Petljura
och hans direktorium.
Men även om alla dessa svårigheter kunna övervinnas, återstår
alltid Ryssland som en avgörande faktor. Det självständiga
Ukrainas återupprättande förutsätter Sovjetunionens
sammanstörtande, men huru än läget utvecklar sig efter en sådan
katastrof — en uppdelning av dess väldiga område på flera
nationalstater ter sig för de undertryckta icke-ryska nationaliteterna
som den enda naturliga lösningen — har man alltid att räkna
med ryssens ingrodda föreställning om att Ukraina,
»gränsmarken», är en omistlig del av »det ena och odelbara Ryssland». Om
icke Ukraina behöver Ryssland, så behöver Ryssland obetingat
Ukraina, därom äro helt visst de flesta ryssar ense, från den
yttersta monarkistiska högern till den yttersta bolsjevikiska
vänstern. Man har tydligt sett detta under tsarväldets, Miljukovs,
Kerenskis, Lenins, Denikins och Stalins tider. Kerenski ville
bevilja Ukraina en vittgående autonomi, men absolut icke
oavhängighet, Lenin blev av fruktan för tyskarna tvungen att
tolerera ett kvasisjälvständigt Ukraina, men efter deras avtåg lät
han genast återerövra landet, kosta vad det ville. Denikin och
alla de andra vita ryska generalerna ville icke höra talas om
ukrainare, endast om lillryssar. Huru Stalin ser på saken, ha vi
de allra tydligaste bevis på. I dessa tider, då den ukrainska
frågan åter kommit på dagordningen, har man fått bevittna, huru
de ryska emigranterna vägra att erkänna »gränslandets» anspråk
på politisk självständighet. Och likväl har storfurst Kyril den 15
oktober 1928 avgivit följande högtidliga förklaring:
»I fråga om nationaliteter, som proklamerat sin oavhängighet
och som Sovjet för närvarande håller under sitt ok: Ukraina,
Georgien, Azerbaidjan, Nordkaukasien och Armenien, förklarar
Hans Kejserliga Höghet Storfurst Kyril, att han erkänner dessa
nationaliteters oavhängighet och att han själv skall försvara
deras rätt att bestämma över sig själva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
