Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet. Av Rudolv Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 19 januari 1520 sammandrabbade på sjön Åsunden i
Västergötland den svenska bondehären med konung Kristians skotska,
tyska och franska legoknektar. Redan vid stridens början blev
emellertid Sten Sture svårt sårad i ena benet av en kanonkula,
och 14 dagar senare avled han i en släde på den tillfrusna
Mälaren, enligt uppgift utan att hava undfått kyrkans välsignelse.
En dansk forskare har framhållit, att Stureättens stjärna för
alltid slocknade vid unge herr Stens bår. Ur sentida synvinkel
är detta riktigt. Men för samtiden föreföll Sturarnas politiska
roll ingalunda utspelad.
I strid med riksrådets politik hade Sten Sture d. y. efter
faderns oväntade bortgång hänsynslöst tilltvingat sig makten. Nu,
1520, var ställningen likartad. Sturarnas anspråk på
arvherradömet hade endast vuxit sig starkare. En uppgift i Reimar Kocks
lybska krönika låter oss förmoda, att riksföreståndaren kort före
sin död till sin efterträdare förordnat sonen Nils Sture — vid
denna tid endast ett barn. Visst är, att Sten Stures efterlämnade
maka, Kristina Gyllenstierna, beslutsamt och framgångsrikt
ingrep till Stureväldets upprätthållande, och i en skrivelse till
rådet i Danzig förklarade hon öppet, att hon övertagit regeringen
som förmyndare för sönerna. Riksföreståndarevärdighetens
ärftlighet inom Sturesläkten var på god väg att förverkligas.
Sverige var emellertid enligt lag ett valrike, och enligt
hävdvunnen sed borde riksföreståndare utses av riksrådet. Fru
Kristinas åtgärder voro alltså klart olagliga och ägnade att bland
rådsherrarna väcka ett förbittrat motstånd. Reaktionen infann
sig också snabbt nog. Den rådsopposition, som Sten Sture under
sin regering eftertryckligt vetat tysta, gjorde sig omedelbart
efter diktatorns död gällande. Det stora flertalet av adelns och
kyrkans män avslöjade sig som avgjorda motståndare till
Stureregimen och öppnade förhandlingar med de danska befälhavarna.
Dessa underhandlingar ledde till fördraget i Uppsala den 6 mars,
vari Kristian II erkändes som Sveriges konung.
I den vetenskapliga diskussionen kring Stockholms blodbad kan
man åtminstone på en punkt konstatera så gott som fullständig
enighet. Alla äro ense om, att avrättningarna tjänat ett rent
politiskt syfte, nämligen Sturepartiets förintande. Häremot torde
ingen invändning med fog kunna göras. Det låg otvivelaktigt
i konungens intresse att en gång för alla likvidera
Stureväldet. Men vill man komma problemets lösning närmare, räcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
