Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet. Av Rudolv Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För övrigt saknas icke skäl för misstanken, att Kristian till
och med umgåtts med planer att bringa ärkebiskopen om livet.
I en inlaga till påven år 1522 har han velat göra troligt, att
Mattias av Strängnäs och Vincentius av Skara omkommit vid ett
upplopp, som förorsakats av en uppdagad krutkonspiration. Denna
förklaring, som tillgreps, när kättarprocessen visade sig oduglig
som förklaringsgrund för avrättningen av de båda biskoparna,
har enligt Josef Sandström haft sin motsvarighet i den
ursprungliga planen för det tillämnade blodsdådet. Sandströms
hypotes bekräftas i sin mån av innehållet i det latinska manifest,
som i juni 1523 utfärdades av Gustaf Vasa och de svenska
rådsherrarna. Manifestet berättar, hurusom Kristian II efter
Stockholms dagtingan rådgjort med sina anhängare om bästa sättet
att förgöra Sverige. Några föreslogo härvid, att man skulle ställa
till ett tumult i staden, varvid de utsedda offren lätt kunde
avlivas, utan att konungen behövde synas bära ansvaret för det.
Men åtskilliga i konungens omgivning hyste tydligen — kanske
icke alldeles ogrundade — farhågor inför denna plan. De
framhöllo, att till och med personer, som stodo högt i Kristians gunst
(regi homines charissimi), kunde riskera att själva mista livet i
ett dylikt upplopp. Är detta riktigt — detaljen är för
betydelselös för att kunna misstänkas vara ren dikt — har man nog främst
att söka de betänksamma bland Kristians svenska anhängare.
Att även Trolle trott sitt liv sväva i fara, får under sådana
omständigheter icke anses alldeles uteslutet. Orden »regi homines
charissimi» kunna häntyda på ärkebiskopen.
Utredningen av Kristian II:s svenska politik under år 1520 har
sålunda givit vid handen, att konungen planmässigt och
målmedvetet strävat att omintetgöra rådspolitikens redan vunna
framgångar samt eftertryckligt kuva icke endast Sturepartiet utan
även unionspartiet. Det vunna resultatet saknar icke betydelse
för uppfattningen i stort om det verkliga händelseförloppet
bakom blodbadets kulisser. En av konsekvenserna blir, att den
av L. Weibull förfäktade teorien om Gustaf Trolle som den
ledande kraften i novembertragediens förhistoria — den enligt W.
svage och obeslutsamme Kristian II har endast spelat rollen av
den ärkebiskopliga viljans verkställare — bör kunna definitivt
avföras ur diskussionen. Ty om det verkligen förhållit sig så, att
Gustaf Trolles vilja varit den utslagsgivande faktorn, kan man
vara övertygad om, att arvrikesförklaringen aldrig hade sett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
