Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26 febr. 1939 - Opinionen i Ålandsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
av dessa uttalanden finna vi Ålandsavtalet vara en vehikel för
Finlands nordiska orientering och därigenom — såsom jur. d:r J. O.
Söderhjelm skrev i Svensk Tidskrift i höstas — ett medel att stärka
de nordiska krafterna i Finlands politiska liv. Det ligger enligt
välmening ett tungt ansvar på dem i Sverige, som genom att vilja
försvåra Finlands nordiska orientering faktiskt förminska Sveriges
möjligheter att under bibehållande av god grannsämja påverka
språk-majoriteten i Finland att iaktta den svenska folkminoritetens
rättigheter.
Ingen har övertygande kunnat reducera faran icke minst för Sverige
av att Ålandsöarna läggas försvarslösa. Ingen synes heller ha
kunnat prestera övertygande bevis för att Finland, om Sverige säger
nej till samarbete, ej kan söka samarbete med en mäktig stormakt,
som därigenom i händelse av krig får ökade chanser att sätta
tumskruvar på vårt land. Ehuru ett sådant samarbete just under
nuvarande inrikespolitiska maktläge i Finland ej torde vara aktuellt,
kan läget snabbt förskjutas. Men även om intet svenskt-finländskt
avtal slutes, frigöres Sverige därmed icke från sitt eget ansvar för
Ålands försvar vid en europeisk konflikt. Skillnaden vore blott, att
försvaret av Ålandsöarnas neutralitet till följd av bristen på fasta
oeh lösa batterier då försvårades för de bägge nordiska staterna.
Sin största populära framgång torde oppositionen i Ålandsfrågan
ha fått genom dem, som krävt resning i målet 0111 suveräniteten över
Ålandsöarna. Oberoende av alla känslostämningar bör det sägas att
nationalitetsprincipen ej ger något bestämt utslag i den ena eller
andra riktningen i ett fall som detta, så länge svenska talas på båda
sidor om Ålandsöarna. Säkert biter det inte på dessa kretsar, om
man säger, att Finland vid en resning i målet skulle gå förlorat för
Norden. Däremot kan man interpellera samma personer, om de äro
beredda att släppa en bit av övre Norrland, ifall Finland en gång i en
oviss framtid — kanske just till följd av deras uppträdande — skulle
lyckas agitera fram en Anschluss-stämning bland den finsktalande
folkmajoriteten i vår nordliga gränsbygd.
Ingen ansvarskännande kan i dessa tider gärna vilja ikläda Sverige
ett utrikespolitiskt engagemang utan de starkaste skäl. Mon just
dessa orostider kräva en revidering av Ålandskonventionen. Yi tro,
att både Sveriges och svenskhetens intressen härvid sammanfalla;
såväl i det aktuella kritiska världsläget som på lång sikt. Man kan
endast beklaga, att utrikesministern varit så fåmäld i sin rapport med
offentligheten i Ålandsfrågan. Genom att han i så hög grad skattat
åt den hemliga diplomatiens metoder är han själv ej utan skuld till
att agitationen mot Ålandskonventionens revidering och mot honom
personligen flammat upp på så många och skilda håll. Och även
folkpartiets ledare, hrr Andersson i Rasjön och Sam Larsson, borde icke
töva att offentligt deklarera sin ställning. Allt i Ålandsfrågan kan och
bör icke vara hemligstämplat. Också oppositionspartiernas ledare ha
sitt ansvar för att en saklig utrikespolitisk upplysning skänkes det
undrande och spörjande folket.
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
